Men gladast är dock räven ...

Gårdagskvällen i storstan var ljuvlig. Högsommarvärme rentutav. Äldsta dottern & jag hade bestämt oss för att gå på sent 75 min yogapass. Men värmen fick oss att ändra planer.
Här är mitt smultronställe, mitt i stan nästan, men ändå långt borta från storstadstempot. Här bor min kajak, efterföljaren (lika gul den) till den jag vann genom att döpa den: "Gula Stänkan" fick den heta ... Och så blev den min.

Den har många kompisar. På städdagarna vår och höst så får de komma ut och leka med varandra.

De ändrade planerna från yoga till paddling betydde att jag min "dresscode" för paddling var lite fel. Kavaj i kajak ser en smula "stiff" ut, men kvällen var också som gjord för barfotapaddling i skjortan, men utan kavalen då.

Men vilken feeling, kanalen i soligt plattvatten. Vid första bron möttes vi paddlare, passerande motorbåt, och däruppe ryttare till häst samt joggare. Mångfald minsann, och jag tänkte "är detta verkligen bara några minuter från bilköerna?". Ja, ni fattar känslan.
Det blev en 3-timmarstur runt både Djurgården och Skeppsholmen, där vi fick hålla undan från de halvstora och större båtarna, en del fulla av festprissar.

Ja, lite "kvåleti tajm" blev det allt, och känslan av att glida fram tyst, i vattenytsnivån, är speciell. På vägen tillbaka träffade vi Familjen Räv. Mamma (gissar jag) Räv med hennes 4 pigga, nyfikna och busiga ungar. De for som vildar någon meter från vår parkerade bil, helt orädda. Men att fota dem med mobilkamera ... nja, den tar inte bilden när JAG vill, och zoomeriet är näst intill obefintligt. Det enda som var stilla var ingången till deras bostad, under en lada. Jag övervägde att Photoshopa dit några rävar, men eftersom jag är en ärlig natur så fick det vara. Men visst är det en vacker bild på en husknut, eller hur ! :-)

Swish, liksom

När jag var liten så minns jag att mina föräldrar, och andra vuxna sa att "vad fort åren har gått" - och givetvis så lyssnade man knappt eller förstod inte vad dom pratade om. Vad då fort ? När sommarloven brukade vara eviga, för att inte tala om skolterminerna. Det var en tid då man på frågan "Hur gammal är du då?" ofta svarade med något "och ett halvt". Fem & ett halvt. Sju & ett halvt. Osv. Och en månad då kunde vara lång som ett år nu.

I mitt grävande i gamla foton så hittade jag ett från en tidig Luciamorgon för en bunt år sedan:

Jag minns inte om detta var morgon eller senare på dagen men Carro till höger ser ungefär lika sömning ut som Kalle Anka i husvagnen i det där filmavsnittet de sänder på jularna, där Musse & Långben försöker få upp honom på benen. Christopher ser piggare ut, och deras papps står där och manar på kidsen för några lyssnande släktingar skulle jag tro. Jag minns inte.

Det har ju gått några år sen dess som sagt, och sett i backspegeln så är det ju en brokig skara år med både toppar och dalar. Som för de flesta antar jag. Och visst har det väl gått undan, som det alltid gör när man tittar bakåt. Vilket är oundvikligt, men det är nog klokt att inte titta för mycket. För det är bara att gilla läget, för vad har man annars för val ? Och visst är det fantastiskt fint att se de här små sakerna i större format, känna att föräldraskapet glidit över i kompisskap, och att allt (så här långt, peppar osv) har gått bra. Och att man nu har all rätt och möjlighet att ta ut kursen för egen del för resten av ens tillvaro. För så ser det ju ut nu, den minsta (ej med på bild) tar studenten i vår, och vill ut i världen.

Och det bästa man kan ge sina barn, och framförallt sig själv, är att försöka fylla ens eget liv med de bitar som man känner ger glädje på den här resan. Och det behöver ju inte vara några märkvärdiga saker. Vänner, tid, stunder, en & annan resa någonstans, stanna upp, andas in. Njuta av vänskap, mat, vin, tid, skratt. Ja, ni vet ju.

Så visst sa det bara "swish" att komma hit, men det är ju, det kan och borde få vara, härligt att leva. Om man tar vara på tiden och möjligheterna. Jag har inte varit världsmästare på det, det ska erkännas, men jag försöker nog se och hitta stunderna.

Ja, det var några rader efter några månaders bloggtysnad. Jag vill också säga tack till er som läst, fast inget nytt funnits att läsa, och för er som hejat på. Tack för att ni finns.
Ha en lika fin och solig kväll som den som jag ser genom mitt fönster :-)

Hemma, var då då ?

Det var länge sedan jag skrev här. Jag skriver inte särskilt mycket någonstans just nu, mest därför att jag inte tycker att jag har något väsentligt att skriva. Det har väl alltid gått mer eller mindre i vågor, men nu är det rätt mycket ihållande ebb.

Ibland har jag skrivit på annat håll och nyss skrev jag några rader som jag kände att jag vill kopiera in här. Ursäkta reprisen, men det är nog bara en enda person följer mina rader på båda ställena, men vi har ju också våra röster emellanåt som gör att vi lever i verkligheten, tack och lov:

Innan personligheten visar sig

Vi som möts här, via små frimärksstora bilder i bästa fall, och med våra ord försöker återge en bild av vilka vi är, eller kanske vill visa oss som, hur lätt är det då inte att mäta de personer vi ser som hastigast, med de inre idealbilder vi har av en relation vi vill få uppleva.Så många spännande människor vi inte tar chansen att möta, eller i alla fall lära känna lite grann. Av olika skäl, bara baserat på detta lilla vi ser och tror oss förstå av de få rader vi läser och hur vi tolkar de ord vi tar del av.



Häromkvällen mötte jag de här vita damerna på stan och jag fick tanken att det är så här det är innan man lärt känna en annan människa. Vi ser och förstår så lite av vem personen som vi möter egentligen är. Vi ser inte personligheten, det tar en tag att lära känna den.Alla är vi unika individer, med vårt liv så här långt, med våra drömmar och det bagage av bra och mindre bra saker vi varit med om, och som påverkar oss på olika sätt.Ibland kan jag känna ett slags vemod (i brist på bättre ord) över de möten som vi inte får uppleva därför att vi inte tog chansen att lära känna någon annan, pga av tid, rädsla, lathet eller brist på fantasi.

Ändå är väl möten med människor som får oss att skratta, må bra, känna igen oss i varandra, det enda som ger något egentligen.

Ja, det är några funderingar en sån här seneftermiddag/förkväll. Kan det vara det vackra vemodiga nordiska ljuset när dagen drar över i kväll.

Att skriva här på bloggen har varit välgörande många gånger men visst har jag många gånger tänkt varför. Ett fåtal härifrån har jag mött på riktigt och jag är glad för de mötena. Men ibland har tankar och ord som skrivits och lästs i mig skapat en känsla, en längtan som ligger bortom bloggandet. Jag har mött personer i ömsesidiga tankar och ord som fått mig att vilja lära känna personen på ett annat och djupare plan. För det är ju så att inget av detta ersätter det verkliga mötet, inte för mig i alla fall. Och det har väckt en saknad i mig som finns där, en saknad efter en hemmahörighet av ett djupare slag som jag inte haft i mig på mycket, mycket länge. Jag vet inte om det är kärlek jag menar, känslan av hemmahörighet är nog mer komplex än så för mig. Men det jag vet är att de människor jag möter som jag vill lära känna mer, de som på ett eller annat sätt ger mig något på djupet, de människorna får jag ett behova av att känna att de kommer att finnas kvar och inte försvinna.

Det är kanske detta som är svårigheten med intimitet, eller närhet. Vi behöver den men beroende på vad vi varit med om i livet så vet vi också att den kan försvinna utan att vi själva vill och att vi därför i stället väljer att skydda oss mot den risken, och då lever vi bara på sparlåga.

Som alltid när dessa slags tankar kommer i mig så vill jag sammanfatta, komma fram till något viktigt, ett beslut om något, men som vanligt når jag aldrig slutet på tankekedjorna. Men det handlar väl helt enkelt om längtan, saknad och hemmahörighet. Och med det slutar jag för denna gång, får se när orden dyker upp nästa gång.

Båten

http://www.visningar.se/baten.mp3

Vi kommer alltid att leva

http://www.visningar.se/leva.mp3

Skriv en bok som alla läser, ge pengar till ett institut.
Gör en sång som barnen sjunger, när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion med kläder, ge ditt namn åt ett gevär.
Va det extra i parfymen, den som vackra kvinnor bär.
Säg ett ord som blir bevingat, sätt en flagga på en topp.
Spring på under tre minuter, ett 1500 meters lopp.
Korsa apor med kaniner, få ett pris ur kungens hand.
Se till att skaffa några ungar, eller sätt en värld i brand.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer aldrig att dö
(Bo Kaspers Orkester)

Snart nytt år

Som jag nämnt tidigare så håller jag på att scanna in bilder från min värld från förr och det har varit en häftig mental resa för mig. För det mesta har jag stått bakom kameran men ibland har jag hamnat framför den, och det har faktiskt inneburit att jag kommit ihåg rent känslomässigt var jag befann mig då, och vilken person jag var. För mig är det så att man inom sig själv har så mycket av de olika personerna, men att delar av en själv har fått stå tillbaka emellanåt. Men bitarna finns där och att bli påmind om dem är också att känna känslorna igen.

Allt det här tar jag med mig in i det nya året. 2009 kommer att bli året där glädjen och nyfikenheten på livet får råda. Och jag hoppas detsamma för dig som är inne och hälsar på här.

Så en hälsning alltså från mig och den unge man från 70-talet som står i trädgården uppe på Mosebacke i Stockholm. När jag ser min blick på bilden så kan jag komma ihåg känslan jag hade när den togs. Sköt om er, och ha ett fint nyår !

Absent friends

Skänk en liten tanke till de som inte längre finns med oss.