Avslut ... och ändå inte

Måndag och ny vecka, och jag är tillbaka igen efter mina 60 mil norrut på E4:an i ösregn i går. Men resan ner var viktig (arbete var nog mest en mindre anledning) och det känns bra att ha gjort den. Jag vet att jag skrivit en hel del om detta för mig viktiga möte och det är väl tveksamt hur intressant det är för andra att läsa, jag skriver nog mest för min egen skull. Och hur mötet blev framgår av mitt mail i går morse till L. Så det kommer här nedan.

Nu ska jag skriva om annat framöver. Kanske jag hämtar andan lite först.

Good morning min vän !
Sitter vid köksbordet, min arbetsplats här, och skriver några rader. Vi flyttade min dotters prylar i går, en dag som började med hämtning av släp vid Statoil Ramlösa 07.45, och slutade med andra turen upp från Lund, utan släp, men med ”resten”, och alla prylar inne i lyan ca 22.00. Kroppen känns mör, jag får se det som ett workoutpass. Snart ska jag slänga in lite prylar i bilen och åka norrut.

Jag vill säga tack till dig för ett fint möte. Det var andra gången och den 5e dagen vi sågs.För mig var mötet viktigt sedan en tid som jag väl förklarade för dig i telefon. För mig var det ett slags avslut. Avslut i den meningen att jag kände mig redo att se dig försvinna ur sikte, även om jag helst vill se dig kvar som vän. I min värld får vänner inte bara får försvinna, de måste säga adjö. För jag kände att du var på väg bort, även om det inte var så för dig.

Jag skrev ett långt avslutsbrev kvällen innan, på morgonen skrev jag ett mycket kortare. Sen slutade det med önskestenen från Ligurien, som egentligen var det enda viktiga till slut, därför att känslan av din närvaro var tillbaka. Det blev en fin lunch och du fick mig att känna och tro igen att vi kommer att vara och förbli vänner, du fick mig att känna att du verkligen såg fram emot att ses och att vi inte borde vänta i 19 månader till nästa gång. Det var en nära och god känsla.

Kanske blir vi "friends for life", som du sa när du gav mig din sten. Det hoppas jag, det visar sig och det hänger på oss. Fråga mig inte varför du landat så snabbt och så starkt i mig – även som en vän – men så är det. Fortfarande så är det så att jag är beredd att förlora dig, men att jag älskar tanken på att ha dig som vän tills vi blir gamla och grå.

Det kanske är just det man måste uppnå för att allt ska kännas kravlöst i en relation – vänskap eller kärlek – man har råd att mista, men man blir lycklig av närvaro.

Så tack för en mysig lunch och för din närvaro.
Sköt om dig, vi hörs och ses snart igen. Pussa Ebba på nosen från mig. Hon är en önskevovve.

Varm kram till dig.
/Baxter