Jag har landat i Helsingborg och efter lite middag med lövbiff, romansallad, keso så sitter jag nu och lyssnar på musik (nybränd novembermix) och trivs i största allmänhet. Resan ner gick bra, 6 timmar, mestadels i ösregn dessvärre så torkarbladen fick vifta som besatta vid passeringen av långtradare och liknande.
När jag åker bil så där så passar jag på att ringa en del personer som jag inte pratat med på ett tag. En av min bröder i Sundsvall t.ex. Och ett par vänner efter vägen som jag symboliskt ringer och vinkar till från E4:an.
Nu har jag sen en tid ett möte inplanerat, en lunch i morgon med en vän där jag ska hälsa på Ebba för första gången (och kanske enda), hon är en söt vovve, blandning av spaniel och något annat. Jag har köpt en rosa gris som när man tuggar på den så grymtar den, säkert outhärdligt att höra för matte i längden, men den är hundarnas favoritleksak sa de i djuraffären.
Den lunchen blir ett farväl. Kanske till min vän L som öppnade mitt hjärta för 19 månader sedan och som jag först nu är beredd att släppa invärtes. Behåller vi kontakten så är det bonus men nu får hon gå om hon behöver. Och efter att ha fyllt mitt hjärta med saknad länge så lämnar hon nu kvar en massa glädje i mig. Så det blir oavsett ett farväl till det som gjort ont i mig för det är borta.
Hon öppnade mitt hjärta som varit hårt knutet i åratal. Och det fina är att det fortfarande är öppet fast hon lämnat det, och för det är jag så tacksam. Det är just det jag vill berätta för henne, att hon lärde mig älska igen och att jag kan ta med det vidare i mitt liv även om vi inte kommer att ses igen.
Och jag känner mig bra nära lycklig över livet just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så otroligt fina ord om den kära L. Kramar...
Fint att du kommit dithän.
Hoppas du kan stanna i denna lyckokänsla och att inga andra känslor rivs upp av mötet.
Härligt - är vad det låter. Visst är det skönt att hjärtat kan förbli öppet. Önskar dig en trevlig träff med L.
Tack för era kommentarer.
Mötet blev fint. Det var det andra mötet och den 5e dagen vi sågs.
Jag skrev ett långt avslutsbrev kvällen innan, på morgonen skrev jag ett mycket kortare. Bara för att vänner inte bara får försvinna, de måste säga adjö.
Vi åt en lunch, jag hälsade på Ebba som verkligen var en riktigt charmig och busig hund. Hon fick en rosa tuggegris som säger "grymt" när man biter i den. L kommer antagligen inte gilla den i längden :-). Men Ebba blev glad (och lite rädd i början).
L fick boken Shantaram (hon fyller år snart).
Närvarokänslan var stor och återigen kändes det som det fanns ett allvar bakom hennes ord "friends for life".
Hon fick inte brevet, det kändes inta aktuellt längre. Jag tog bara ut min lilla önskesten, som jag plockade på stranden i Monterosso när jag Ligurienvandrade för några år sedan.
Om man behöver något, verligen behöver något, så ska man ta den stenen i sin hand, blund och önska. Man får inte allt, men stenen kommer att jobba för henne. Men, och det är viktigt, man får inte använda den till sånt man bara vill ha, man måste behöva det.
L förlorade sin son, hon har hittat en kärlek. Jag älskar henne verkligen som vän. Och jag tror att vi kommer att kunna mötas i glädje framöver när vi vill.
Skicka en kommentar