Jag läser här och där att människor önskar sig villkorslös kärlek.
Det tror jag definitivt inte på. Ja, när det käller kärleken till ens egna barn så är det väl något ditåt. De starka banden tål en hel del, men inte allt.
Men villkorslös kärlek i övrigt ...
Det vill jag varken få eller ge. Kärlek kan "drabba" snabbt och med stor kraft. Men när respekten inte finns där så försvinner små bitar av kärleken tills man en dag upptäcker att det inte finns särskilt mycket kvar.
Kärlek är till sin natur villkorad tycker jag. Inte så att man hela tiden ska väga allt på guldvåg, men kärlek måste få vara så att när båda ger av sig själva så växer båda av det. Och så är det inte bara i bra kärleksrelationer, utan även i vänrelationer. En bra vänrelation ger glädje och energi - åt båda.
Gränsen mellan kärlek och beroende är hårfin.
Jag vill i en kärlek känna varför jag älskar och blir älskad. Är det inte så för båda blir relationen lätt en börda för någon av parterna.
Vänskap är på sitt sätt enklare - om någon känner en alltför stor obalans i det man ger och får, i de villkor som gäller för vänskapen, så blir den inte så långlivad.
En kärlek är för mig som en nära vänskap, men med ett bredare register .... Lite fler tangenter att spela på. Fyrhändigt förstås :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det du beskriver som kärlek, som kan "drabba med stor kraft", kallar jag för passion eller förälskelse, och för mig har det ingen koppling till "kärlek", faktiskt. Det finns förälskelser som övergår i kärlek, och de flesta gör det inte. Jag får intrycket av att det du söker, är en relation där man ständigt bekräftar varandra och är i konstant känslomässigt dynamiska vågor... och för mig så handlar det då fortfarande om förälskelse, inte kärlek.
Villkorslös kärlek utesluter inte respekt och ömsesidigt växande... i så fall skulle det ju vara likadant i barn-förälder-relationer, och det vore ju katastrofalt, framför allt för barnet... ;)
Jag tror att alldeles för många "kärleksrelatiner" idag tar slut, för att vi har för många "villkor" för att fortsätta "älska". Att kärleken är villkorslös, innebär inte att vi ska acceptera att bli behandlade hur som helst... men även i destruktiva relationer, där det verkligen inte går att fortsätta leva tillsammans, kan kärleken som sådan vara villkorslös. Jag tror att vi petar för mycket i detaljerna idag, tappar intresset för varandra för minimala oönskade saker hos den vi är förälskade i... kanske är våra tankar kring villkorslös kärlek ett slags mot-reaktion mot slit-och-släng-mentaliteten när det gäller förhållanden?
Ett mycket intressant tema som man kan fundera över både länge och väl. Jag tror att jag/man vill tro att jag/man älskar villkorslöst. Men när kärleken ställs på sin spets är det inte lika lät... Kramar...
VS & Gisan:
Antagligen ser vi alla detta på lite olika sätt, kanske beroende på vad vi lägger in i begreppet "villkor".
Men när jag läser ordet "villkorslöst" och tolkar det rätt av, så handlar det om att fortsätta älska, oavsett vad, oavsett vad man får tillbaka, oavsett hur man blir behandlad. Det ger mig dåliga vibbar.
Men med villkor menar jag heller inte att kärlek ska vara en förhandling. Det är att ge och få, och när obalansen blir alltför stor så är det någon som kommer att fara illa. Så ser jag det. Man känner när det är rätt. man känner när det är fel. Förhopningsvis.
Och vad jag söker ... En relation där man ständigt bekräftar varandra ?
Både ja och nej faktiskt. Om man ständigt har behov av att få bekräftelse så har man antagligen en del tomrum i sig. Att ständigt behöva få bekräftelse kan bli, jag säger KAN, en börda för båda parter. I en idealisk relation står båda stadigt och ingen är i känslomässigt underläge.
Men att ständigt bekräfta varandra - jag ser inget fel i det, om det kommer ur den känsla man har för sin partner. Jag tycker det är en stor skillnad mellan att vilja bekräfta och att kräva det.
Att ge bekräftelse i form av omtanke, att lyssna på sin partner, att fråga hur dagen varit, en kyss i nacken, en spontan omfamning bara för att.
Där säger jag bara ja tack.
Den sortens ömsesidig bekräftelse tycker jag är ett gott bränsle i en relation.
Jag håller med dig Baxter! Både ditt inlägg på bloggen och här.
Dessutom är ju ord bara ord. Kärlek är kärlek.
Hej myselfz !
Kanske vi har liknande definitioner ?
Och du har rätt, kärlek ska man hellre visa än säga.
Mycket intressanta tankar du kommer med!
För mig har den villkorslösa kärleken varit målet, men jag inser att du har helt rätt i det du skriver. Jag vill inte fortsätta älska någon som behandlar mig illa. Heller inte bli älskad hur jag än beter mig.
Respekten för varandra är viktigare än så.
Villkorslös kärlek för mig är inte något man letar i det yttre, utan det är något man finner i det inre. Och när man säger att hela ens omgivning är en spegel av sig själv, så tror jag att när man älskar sig själv villkorslöst så finner man, och kan känna det, i de yttre. Så länge man letar någonting utanför sig själv, skapas en slags förväntan, för mig är det inte villkorslöst. Hela min värld finns inom mig, vill jag ändra den, börjar jag med mig själv. Om man jämt och ständigt söker den utanför sig själv, tror jag själv att man för det mesta aldrig finner den.
Skicka en kommentar