Upphittat - återblick

Av en ren slump så hittade jag rester av min förra blogg när jag rensade länkar på datorn. Och jag som trodde det var försvunnet. Bilden ovan fanns med i det jag hittade, utsikten från köksfönstret och balkongen över den stora lummiga innergården med takåsarnas siluett och kyrkspiran i bakgrunden. Här har jag suttit en & annan kväll och småfilosoferat över tillvaron.

Bloggresterna: http://transit.blog.com/

Ett par inslag har dock gått i repris. Snart minst 4 år av bloggeri, märligt.

Innan jag flyttade dit bodde jag ett par kvarter från Hedvig Eleonora kyrka, som slog varje kvart och som jag lärde mig tyda tidmässigt. Den gamla 1600-talskyrkan berättade med sina slag om tidpunkten och "att allt hvar väl uti staden", en kvarleva från förr om att det inte brann någonstans. Gamla Hedvig blev med tiden som en gammal vän som pratade med mig de nätter då jag hade svårt att sova. Hon var också värdinna varje 1a advent när mina barn gick i skolan i närheten, och det var samling i ottan för lite tidig körsång.

Flera av stans gamla kyrkor har riktig atmosfär, och är en perfekt tillflyktsort för en stunds vila mitt i stadsstressen. Jag minns särskilt när jag efter mellan två affärsmöten slank in i Jacobs kyrka, vid Kungsträdgården, bara för att få ta del av lugnet. Jag var ensam i kyrkan, men efter en stund kom en man in, packade upp en cello ur ett fodral, och började spela. Och som han gjorde det, vilka klanger av ett ensamt instrument. Han spelade t.o.m ackord på sin cello, något jag nästan inte trodde var möjligt. Vi satt där i säkert 20 minuter innan han slutade, och jag gick ut i vimlet igen. Det var verkligen en reva i tidan. Sånt behöver vi mer än vi förstår.