nyöppnat

Closing time

2010-06-19T22:16:00.002+02:00

Hur vet man när man ska gå hem? Eller gå någon annanstans?
Kanske när man inser att det går minst ett år mellan varje blogginlägg. Eller för att det är annat runtomkring som förändras och det är rationaliseringsexperten i en som vaknar till liv.

Sitter i köket den allra sista kvällen i Helsingborg. Möblerna är väck, imorgon kommer fastighetsägaren och kollar städningen innan jag tillåts löpa. Skåne i mitt hjärta, men det var inte läge, inte här, inte nu. I'm an alien in ... Lite vemodigt, men jag vet att jag kommer tillbaka en dag, kanske i Malmö, eller ännu längre bort. Allt har sin tid - eller så har en del saker ingen tid alls. Hit kom jag för kärleks skull för drygt 4 år sedan, vad jag än försökt kalla det. Kvar är troligen en vän för livet.

Och bloggen ... Jag har läst lite gamla inlägg jag gjort och en hel del gillar jag, sen såsmåningom blev det tomgång. Skrivbehovet, eller uttrycksbehovet finns där, tar sig andra uttryck, olika uttryck och det måste kanske få nya utlopp.
Och jag har kanske 3-4 läsare, högst. Men ni är några som jag värdesätter, trots att min tysnad kan tolkas på helt motsatt vis. LB ... alltid du, LB. Och Gisan. Och en och annan anonym läsare som jag anar. Att läsa ert berikar.

Mitt fortsatta ev småbloggande blir nog mer i bildform, och lite ord också. Vill ni följa med så blir jag glad, avstår ni så förstår jag er. Fråga mig om ny destination utifall ...

Ja, det var allt för här och nu.
Och hunden på bilden heter Dennis, finns på riktigt och bor i Falsterbo.
Ciao !!

Två säsonger

2010-04-16T17:15:00.002+02:00

Ett och ett halvt år sen jag skrev. Ja tiden går ju. Tänkte på när jag såg den här bilden, som togs för en vecka sedan, att vi (=jag) inte så ofta är mitt i tiden. Jag menar ... som på bilden ... två säsonger - vinter någon månad sedan, och små grodorna tre kvarts år avlägset. Blundar jag så kan jag höra ljuden från midsommar eller från en solig vintersöndag när det rasslar från stålkant mot skare. Själv hinner jag inte med, men det är ju inget nytt. Inte för att jag klagar direkt, men lär man sig någon gång?

Ja, några tankar denna tidiga fredagskväll. Vin, lite mat - och tankarna någon annanstans.

Men gladast är dock räven ...

2009-05-26T15:53:00.008+02:00

Gårdagskvällen i storstan var ljuvlig. Högsommarvärme rentutav. Äldsta dottern & jag hade bestämt oss för att gå på sent 75 min yogapass. Men värmen fick oss att ändra planer.
Här är mitt smultronställe, mitt i stan nästan, men ändå långt borta från storstadstempot. Här bor min kajak, efterföljaren (lika gul den) till den jag vann genom att döpa den: "Gula Stänkan" fick den heta ... Och så blev den min.

Den har många kompisar. På städdagarna vår och höst så får de komma ut och leka med varandra.

De ändrade planerna från yoga till paddling betydde att jag min "dresscode" för paddling var lite fel. Kavaj i kajak ser en smula "stiff" ut, men kvällen var också som gjord för barfotapaddling i skjortan, men utan kavalen då.

Men vilken feeling, kanalen i soligt plattvatten. Vid första bron möttes vi paddlare, passerande motorbåt, och däruppe ryttare till häst samt joggare. Mångfald minsann, och jag tänkte "är detta verkligen bara några minuter från bilköerna?". Ja, ni fattar känslan.
Det blev en 3-timmarstur runt både Djurgården och Skeppsholmen, där vi fick hålla undan från de halvstora och större båtarna, en del fulla av festprissar.

Ja, lite "kvåleti tajm" blev det allt, och känslan av att glida fram tyst, i vattenytsnivån, är speciell. På vägen tillbaka träffade vi Familjen Räv. Mamma (gissar jag) Räv med hennes 4 pigga, nyfikna och busiga ungar. De for som vildar någon meter från vår parkerade bil, helt orädda. Men att fota dem med mobilkamera ... nja, den tar inte bilden när JAG vill, och zoomeriet är näst intill obefintligt. Det enda som var stilla var ingången till deras bostad, under en lada. Jag övervägde att Photoshopa dit några rävar, men eftersom jag är en ärlig natur så fick det vara. Men visst är det en vacker bild på en husknut, eller hur ! :-)

Swish, liksom

2009-04-27T18:59:00.003+02:00

När jag var liten så minns jag att mina föräldrar, och andra vuxna sa att "vad fort åren har gått" - och givetvis så lyssnade man knappt eller förstod inte vad dom pratade om. Vad då fort ? När sommarloven brukade vara eviga, för att inte tala om skolterminerna. Det var en tid då man på frågan "Hur gammal är du då?" ofta svarade med något "och ett halvt". Fem & ett halvt. Sju & ett halvt. Osv. Och en månad då kunde vara lång som ett år nu.

I mitt grävande i gamla foton så hittade jag ett från en tidig Luciamorgon för en bunt år sedan:

Jag minns inte om detta var morgon eller senare på dagen men Carro till höger ser ungefär lika sömning ut som Kalle Anka i husvagnen i det där filmavsnittet de sänder på jularna, där Musse & Långben försöker få upp honom på benen. Christopher ser piggare ut, och deras papps står där och manar på kidsen för några lyssnande släktingar skulle jag tro. Jag minns inte.

Det har ju gått några år sen dess som sagt, och sett i backspegeln så är det ju en brokig skara år med både toppar och dalar. Som för de flesta antar jag. Och visst har det väl gått undan, som det alltid gör när man tittar bakåt. Vilket är oundvikligt, men det är nog klokt att inte titta för mycket. För det är bara att gilla läget, för vad har man annars för val ? Och visst är det fantastiskt fint att se de här små sakerna i större format, känna att föräldraskapet glidit över i kompisskap, och att allt (så här långt, peppar osv) har gått bra. Och att man nu har all rätt och möjlighet att ta ut kursen för egen del för resten av ens tillvaro. För så ser det ju ut nu, den minsta (ej med på bild) tar studenten i vår, och vill ut i världen.

Och det bästa man kan ge sina barn, och framförallt sig själv, är att försöka fylla ens eget liv med de bitar som man känner ger glädje på den här resan. Och det behöver ju inte vara några märkvärdiga saker. Vänner, tid, stunder, en & annan resa någonstans, stanna upp, andas in. Njuta av vänskap, mat, vin, tid, skratt. Ja, ni vet ju.

Så visst sa det bara "swish" att komma hit, men det är ju, det kan och borde få vara, härligt att leva. Om man tar vara på tiden och möjligheterna. Jag har inte varit världsmästare på det, det ska erkännas, men jag försöker nog se och hitta stunderna.

Ja, det var några rader efter några månaders bloggtysnad. Jag vill också säga tack till er som läst, fast inget nytt funnits att läsa, och för er som hejat på. Tack för att ni finns.
Ha en lika fin och solig kväll som den som jag ser genom mitt fönster :-)

Hemma, var då då ?

2009-02-17T17:10:00.006+01:00

Det var länge sedan jag skrev här. Jag skriver inte särskilt mycket någonstans just nu, mest därför att jag inte tycker att jag har något väsentligt att skriva. Det har väl alltid gått mer eller mindre i vågor, men nu är det rätt mycket ihållande ebb.

Ibland har jag skrivit på annat håll och nyss skrev jag några rader som jag kände att jag vill kopiera in här. Ursäkta reprisen, men det är nog bara en enda person följer mina rader på båda ställena, men vi har ju också våra röster emellanåt som gör att vi lever i verkligheten, tack och lov:

Innan personligheten visar sig

Vi som möts här, via små frimärksstora bilder i bästa fall, och med våra ord försöker återge en bild av vilka vi är, eller kanske vill visa oss som, hur lätt är det då inte att mäta de personer vi ser som hastigast, med de inre idealbilder vi har av en relation vi vill få uppleva.Så många spännande människor vi inte tar chansen att möta, eller i alla fall lära känna lite grann. Av olika skäl, bara baserat på detta lilla vi ser och tror oss förstå av de få rader vi läser och hur vi tolkar de ord vi tar del av.

Häromkvällen mötte jag de här vita damerna på stan och jag fick tanken att det är så här det är innan man lärt känna en annan människa. Vi ser och förstår så lite av vem personen som vi möter egentligen är. Vi ser inte personligheten, det tar en tag att lära känna den.Alla är vi unika individer, med vårt liv så här långt, med våra drömmar och det bagage av bra och mindre bra saker vi varit med om, och som påverkar oss på olika sätt.Ibland kan jag känna ett slags vemod (i brist på bättre ord) över de möten som vi inte får uppleva därför att vi inte tog chansen att lära känna någon annan, pga av tid, rädsla, lathet eller brist på fantasi.

Ändå är väl möten med människor som får oss att skratta, må bra, känna igen oss i varandra, det enda som ger något egentligen.

Ja, det är några funderingar en sån här seneftermiddag/förkväll. Kan det vara det vackra vemodiga nordiska ljuset när dagen drar över i kväll.

Att skriva här på bloggen har varit välgörande många gånger men visst har jag många gånger tänkt varför. Ett fåtal härifrån har jag mött på riktigt och jag är glad för de mötena. Men ibland har tankar och ord som skrivits och lästs i mig skapat en känsla, en längtan som ligger bortom bloggandet. Jag har mött personer i ömsesidiga tankar och ord som fått mig att vilja lära känna personen på ett annat och djupare plan. För det är ju så att inget av detta ersätter det verkliga mötet, inte för mig i alla fall. Och det har väckt en saknad i mig som finns där, en saknad efter en hemmahörighet av ett djupare slag som jag inte haft i mig på mycket, mycket länge. Jag vet inte om det är kärlek jag menar, känslan av hemmahörighet är nog mer komplex än så för mig. Men det jag vet är att de människor jag möter som jag vill lära känna mer, de som på ett eller annat sätt ger mig något på djupet, de människorna får jag ett behova av att känna att de kommer att finnas kvar och inte försvinna.

Det är kanske detta som är svårigheten med intimitet, eller närhet. Vi behöver den men beroende på vad vi varit med om i livet så vet vi också att den kan försvinna utan att vi själva vill och att vi därför i stället väljer att skydda oss mot den risken, och då lever vi bara på sparlåga.

Som alltid när dessa slags tankar kommer i mig så vill jag sammanfatta, komma fram till något viktigt, ett beslut om något, men som vanligt når jag aldrig slutet på tankekedjorna. Men det handlar väl helt enkelt om längtan, saknad och hemmahörighet. Och med det slutar jag för denna gång, får se när orden dyker upp nästa gång.

Båten

2009-01-11T20:44:00.002+01:00

http://www.visningar.se/baten.mp3

Vi kommer alltid att leva

2008-12-31T15:24:00.005+01:00

http://www.visningar.se/leva.mp3

Skriv en bok som alla läser, ge pengar till ett institut.
Gör en sång som barnen sjunger, när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion med kläder, ge ditt namn åt ett gevär.
Va det extra i parfymen, den som vackra kvinnor bär.
Säg ett ord som blir bevingat, sätt en flagga på en topp.
Spring på under tre minuter, ett 1500 meters lopp.
Korsa apor med kaniner, få ett pris ur kungens hand.
Se till att skaffa några ungar, eller sätt en värld i brand.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer aldrig att dö
(Bo Kaspers Orkester)

Snart nytt år

2008-12-30T17:33:00.006+01:00

Som jag nämnt tidigare så håller jag på att scanna in bilder från min värld från förr och det har varit en häftig mental resa för mig. För det mesta har jag stått bakom kameran men ibland har jag hamnat framför den, och det har faktiskt inneburit att jag kommit ihåg rent känslomässigt var jag befann mig då, och vilken person jag var. För mig är det så att man inom sig själv har så mycket av de olika personerna, men att delar av en själv har fått stå tillbaka emellanåt. Men bitarna finns där och att bli påmind om dem är också att känna känslorna igen.

Allt det här tar jag med mig in i det nya året. 2009 kommer att bli året där glädjen och nyfikenheten på livet får råda. Och jag hoppas detsamma för dig som är inne och hälsar på här.

Så en hälsning alltså från mig och den unge man från 70-talet som står i trädgården uppe på Mosebacke i Stockholm. När jag ser min blick på bilden så kan jag komma ihåg känslan jag hade när den togs. Sköt om er, och ha ett fint nyår !

Absent friends

2008-12-24T18:56:00.001+01:00

Skänk en liten tanke till de som inte längre finns med oss.

God Jul

2008-12-24T18:20:00.001+01:00

Bildbyte och lite lösa tankar

2008-12-15T20:19:00.012+01:00

Nu har nästa vinjettbild fått flytta ner. Först var det Doisneus legendariska "Kyssen" hans troligen mest kända fotografi, från 1950, som fått symbolisera den unga och eviga kärleken mer än mycket annat. Repris, hårt beskuren:

Nu är det fotot från Skeppsholmen, taget under en sommarnattscykeltur, där ljuset var magiskt och där allt kändes möjligt.

I efterhand har jag insett att den här bilden är en slags hoppfullare variant av Edvard Munchs "Skriet". Det vill säga, den ångestkrikande varelsen på bron finns inte där. Tvärtom, det var en magisk natt, med det där speciella ljuset och känslan i kvällen som gör att tiden står stilla ett tag.
Nu har den ersatts av en gammal svartvit bild från Björkön, 2 mil söder och en mil öster om Sundsvall. Vår gamla vik från det jag var 10 till det jag var 22. Alla dessa fotografier som jag nu ser för allra första gången, som bara funnits som negativa filmremsor, och som verkligen ger mig personliga ekon inombords och som rör upp en hel del saker i mig. Tankar som flyter upp, känslor som jag nästan kan ta på igen. Ja, det är verkligen en resa detta med att skanna in alla dessa bilder, att få se dem.

Och jag känner på något sätt att jag kanske bara har ett par, tre inlägg kvar att skriva här. Det känns som om jag sagt det jag skulle, åtminstone i den här formen. Kanske låter det helt knäppt men det är tankar som funnits där ett tag. Det får landa lite till, sen får vi se.

Det var funderingarna för kvällen.

****
Ändring ... Nattbilden får vara kvar. Strandbilden förpassas hit. För många tankar, för lite sömn. God natt !

Upphittat - återblick

2008-12-08T12:40:00.008+01:00

Av en ren slump så hittade jag rester av min förra blogg när jag rensade länkar på datorn. Och jag som trodde det var försvunnet. Bilden ovan fanns med i det jag hittade, utsikten från köksfönstret och balkongen över den stora lummiga innergården med takåsarnas siluett och kyrkspiran i bakgrunden. Här har jag suttit en & annan kväll och småfilosoferat över tillvaron.

Bloggresterna: http://transit.blog.com/

Ett par inslag har dock gått i repris. Snart minst 4 år av bloggeri, märligt.

Innan jag flyttade dit bodde jag ett par kvarter från Hedvig Eleonora kyrka, som slog varje kvart och som jag lärde mig tyda tidmässigt. Den gamla 1600-talskyrkan berättade med sina slag om tidpunkten och "att allt hvar väl uti staden", en kvarleva från förr om att det inte brann någonstans. Gamla Hedvig blev med tiden som en gammal vän som pratade med mig de nätter då jag hade svårt att sova. Hon var också värdinna varje 1a advent när mina barn gick i skolan i närheten, och det var samling i ottan för lite tidig körsång.

Flera av stans gamla kyrkor har riktig atmosfär, och är en perfekt tillflyktsort för en stunds vila mitt i stadsstressen. Jag minns särskilt när jag efter mellan två affärsmöten slank in i Jacobs kyrka, vid Kungsträdgården, bara för att få ta del av lugnet. Jag var ensam i kyrkan, men efter en stund kom en man in, packade upp en cello ur ett fodral, och började spela. Och som han gjorde det, vilka klanger av ett ensamt instrument. Han spelade t.o.m ackord på sin cello, något jag nästan inte trodde var möjligt. Vi satt där i säkert 20 minuter innan han slutade, och jag gick ut i vimlet igen. Det var verkligen en reva i tidan. Sånt behöver vi mer än vi förstår.

Helgtävling

2008-12-05T14:48:00.006+01:00

Tidsmaskinen tar oss tillbaka några decennier och vi har hamnat på "Tekis", eller mer korrekt T-Klubben (där T står för tonårs-), som var ett av de få ställen där vi unga slashasar kunde få hänga och vara allmänt onyttiga. I stort sett handlade det om 3 aktiviteter: Fika, spela flipperspel och spela låtar på jukebox.

Just valet av låt på jukeboxen var oerhört viktigt. Eftersom Tekis var som en ungdomsgårdsvariant av Hornborgasjön, där vi tonåringar bröstade upp oss som tranor inför det motsatta könet så var låtvalet av största betydelse. Själva proceduren, att stega över golvet med ett antal granskande tonårsflicksögon på sig, stoppa i pengarna, höra rasslet från maskinen ... och sedan de där sekunderna innan alla hörde tonerna av ens låtval ... allt var en evighet i tiden.

Valde man fel låt, något nördigt, så var man körd, och det behövdes veckor att reparera skadan. Valde man t.ex. Sven-Ingvars så var ens sociala liv slut helt enkelt. Ofta så kunde man använda låtvalet till att, oftast omärkligt, signalera något till någon liten utvald dam i tonårsskaran. Jag minns att Roy Orbisons "In dreams" var ett vanligt sätt att säga det där som annars kunde vara lite svårt att får fram.

Tävlingen då ?
Jo ... bilden ovanför från Tekis förställer mig och mina polare. Nu får ni gissa vem av dem som är jag. Lycka till. Det kan behövas :-)

Och ... ha en skön helg, glöm inte bort att skämma bort er lite :-)

2000 gamla osedda negativ

2008-11-26T18:06:00.005+01:00

Jag scannar 35mm filmremsor och dior. Vilken nostalgitripp !

Avslut ... och ändå inte

2008-11-17T07:49:00.009+01:00

Måndag och ny vecka, och jag är tillbaka igen efter mina 60 mil norrut på E4:an i ösregn i går. Men resan ner var viktig (arbete var nog mest en mindre anledning) och det känns bra att ha gjort den. Jag vet att jag skrivit en hel del om detta för mig viktiga möte och det är väl tveksamt hur intressant det är för andra att läsa, jag skriver nog mest för min egen skull. Och hur mötet blev framgår av mitt mail i går morse till L. Så det kommer här nedan.

Nu ska jag skriva om annat framöver. Kanske jag hämtar andan lite först.

Good morning min vän !
Sitter vid köksbordet, min arbetsplats här, och skriver några rader. Vi flyttade min dotters prylar i går, en dag som började med hämtning av släp vid Statoil Ramlösa 07.45, och slutade med andra turen upp från Lund, utan släp, men med ”resten”, och alla prylar inne i lyan ca 22.00. Kroppen känns mör, jag får se det som ett workoutpass. Snart ska jag slänga in lite prylar i bilen och åka norrut.

Jag vill säga tack till dig för ett fint möte. Det var andra gången och den 5e dagen vi sågs.För mig var mötet viktigt sedan en tid som jag väl förklarade för dig i telefon. För mig var det ett slags avslut. Avslut i den meningen att jag kände mig redo att se dig försvinna ur sikte, även om jag helst vill se dig kvar som vän. I min värld får vänner inte bara får försvinna, de måste säga adjö. För jag kände att du var på väg bort, även om det inte var så för dig.

Jag skrev ett långt avslutsbrev kvällen innan, på morgonen skrev jag ett mycket kortare. Sen slutade det med önskestenen från Ligurien, som egentligen var det enda viktiga till slut, därför att känslan av din närvaro var tillbaka. Det blev en fin lunch och du fick mig att känna och tro igen att vi kommer att vara och förbli vänner, du fick mig att känna att du verkligen såg fram emot att ses och att vi inte borde vänta i 19 månader till nästa gång. Det var en nära och god känsla.

Kanske blir vi "friends for life", som du sa när du gav mig din sten. Det hoppas jag, det visar sig och det hänger på oss. Fråga mig inte varför du landat så snabbt och så starkt i mig – även som en vän – men så är det. Fortfarande så är det så att jag är beredd att förlora dig, men att jag älskar tanken på att ha dig som vän tills vi blir gamla och grå.

Det kanske är just det man måste uppnå för att allt ska kännas kravlöst i en relation – vänskap eller kärlek – man har råd att mista, men man blir lycklig av närvaro.

Så tack för en mysig lunch och för din närvaro.
Sköt om dig, vi hörs och ses snart igen. Pussa Ebba på nosen från mig. Hon är en önskevovve.

Varm kram till dig.
/Baxter

Förvillande likt lycka

2008-11-11T22:36:00.003+01:00

Jag har landat i Helsingborg och efter lite middag med lövbiff, romansallad, keso så sitter jag nu och lyssnar på musik (nybränd novembermix) och trivs i största allmänhet. Resan ner gick bra, 6 timmar, mestadels i ösregn dessvärre så torkarbladen fick vifta som besatta vid passeringen av långtradare och liknande.

När jag åker bil så där så passar jag på att ringa en del personer som jag inte pratat med på ett tag. En av min bröder i Sundsvall t.ex. Och ett par vänner efter vägen som jag symboliskt ringer och vinkar till från E4:an.

Nu har jag sen en tid ett möte inplanerat, en lunch i morgon med en vän där jag ska hälsa på Ebba för första gången (och kanske enda), hon är en söt vovve, blandning av spaniel och något annat. Jag har köpt en rosa gris som när man tuggar på den så grymtar den, säkert outhärdligt att höra för matte i längden, men den är hundarnas favoritleksak sa de i djuraffären.

Den lunchen blir ett farväl. Kanske till min vän L som öppnade mitt hjärta för 19 månader sedan och som jag först nu är beredd att släppa invärtes. Behåller vi kontakten så är det bonus men nu får hon gå om hon behöver. Och efter att ha fyllt mitt hjärta med saknad länge så lämnar hon nu kvar en massa glädje i mig. Så det blir oavsett ett farväl till det som gjort ont i mig för det är borta.

Hon öppnade mitt hjärta som varit hårt knutet i åratal. Och det fina är att det fortfarande är öppet fast hon lämnat det, och för det är jag så tacksam. Det är just det jag vill berätta för henne, att hon lärde mig älska igen och att jag kan ta med det vidare i mitt liv även om vi inte kommer att ses igen.

Och jag känner mig bra nära lycklig över livet just nu.

Egen nummerplåt

2008-11-11T22:28:00.004+01:00

Ofta lite krystade, men denna var så klockren att jag bara måste fotografera.

Andra plåtar som jag sett:

BETALD
VROOM (gul Lotus Elan)

Villkorslös kärlek

2008-11-10T07:57:00.002+01:00

Jag läser här och där att människor önskar sig villkorslös kärlek.
Det tror jag definitivt inte på. Ja, när det käller kärleken till ens egna barn så är det väl något ditåt. De starka banden tål en hel del, men inte allt.

Men villkorslös kärlek i övrigt ...
Det vill jag varken få eller ge. Kärlek kan "drabba" snabbt och med stor kraft. Men när respekten inte finns där så försvinner små bitar av kärleken tills man en dag upptäcker att det inte finns särskilt mycket kvar.

Kärlek är till sin natur villkorad tycker jag. Inte så att man hela tiden ska väga allt på guldvåg, men kärlek måste få vara så att när båda ger av sig själva så växer båda av det. Och så är det inte bara i bra kärleksrelationer, utan även i vänrelationer. En bra vänrelation ger glädje och energi - åt båda.

Gränsen mellan kärlek och beroende är hårfin.
Jag vill i en kärlek känna varför jag älskar och blir älskad. Är det inte så för båda blir relationen lätt en börda för någon av parterna.

Vänskap är på sitt sätt enklare - om någon känner en alltför stor obalans i det man ger och får, i de villkor som gäller för vänskapen, så blir den inte så långlivad.

En kärlek är för mig som en nära vänskap, men med ett bredare register .... Lite fler tangenter att spela på. Fyrhändigt förstås :-)

Om en dammsugare i juletid

2008-11-05T22:42:00.003+01:00

En dammsugare, eller punschrulle som konditorns variant av "hänt i bagarveckan" också benämns, spelar en huvudroll i denna julsaga. Det roliga är dock att detta hänt på riktigt och är alldeles alldeles sant !

Min fd svägerskas bästa väninna, var på julklappsjakt i Stockholmsträngseln för några år sedan och mitt i allt spring så blir hon fikasugen och går på kondis. Med ett antal kassar i nävarna tar hon en bricka och laddar densamma med kaffe, vatten och en dammsugare, betalar och kånkar det hela till ett bord, där en äldre herre sitter.

Eftersom naturen gör sig påmind så går hon, direkt efter att ha ställt ner bricka, kassa och hängt av sig, på damrummet och gör vad hon behöver.

Väl tillbaka, sätter hon sig ner och upptäcker att hennes dammsugare är borta från brickan. Och ... den äldre mannen sitter med frånvarande blick och äter av den !

Först blir hon chockad, sedan förbannad, men eftersom hennes uppfostran alt. hennes hämningar tog ut sin rätt så säger hon inget, men hon är så arg så att hon råstirrar ihärdigt på mannen som har denna fräckhet !

Efter att ha blivit utstirrad under tystnad i flera minuter av den unga kvinnan mittemot verkar mannen alltmer nervös, och efter en stund så går han till disken och återkommer med ännu en dammsugare till bordet.

Nu är kvinnan så till den milda grad förbannad så hon reser sig upp, tar hans dammsugare, biter av den på mitten, stirrar honom provokativt i ögonen, tar sina kassar och marscherar ut.

Hon åker hem, och väl hemkommen berättar för sin man om denna asburda fikastund.
När hon lugnat sig och packar upp julshoppingen ur sina kassor, så vad upptäcker hon - om inte hennes dammsugare, som uppenbarligen åkt från brickan ner i kassen utan att hon märkt det !

Mannen var oskyldig !

Men det har blivit en kul berättelse.
Samtidigt kan man undra om mannen ibland berättar om den rabiata kvinna, detta psykfall, som han mötte i julvimlet på ett fik i Stockholm en decemberdag.

Vikten av avslut

2008-10-26T13:31:00.003+01:00

Dagen är grå och regnig. Dessutom blev den 1 timme längre än jag först förstod när jag vaknade lite senare än vanligt. Den perfekta bloggdagen ?

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på avsked. Och vikten av avslut.

Visst vill vi leva så mycket vi kan i nuet. Ändå har vi alla våra bagage av känslor och tankar som kan tynga eller stå i vägen för att leva här och nu fullt ut.

Människor jag tycker om får oftast en säker plats i mig, de finns där och ger mig värme. Något jag då har svårt att hantera är när människor som kommit att betyda något för mig försvinner. Jag har flera vänner som jag vet alltid kommer att finnas för mig, som jag för dem. Det kan gå länge mellan kontakterna i bland, men jag tvivlar inte, och det känns gott i själen.

Sen är det andra, som jag kommit att knyta an till och där det funnits en omsesidig närhet. När sådana personer försvinner, utan förklaringar, så har det varit jobbigt. de bor ju kvar i mig !

Jag har ett behov av att avsluta. Även om behovet bara är mitt. Jag vill ses, jag vill berätta för den personen vad hon (det får bli femininum genmgående) betytt för mig, inte för att hålla kvar, utan för att kanske ställa frågor och få svar, och för att kunna få möjlighet att släppa ut henne ur mitt hjärta, tala om att det är OK att gå, att min saknad går över i glädje för det jag fått, och att mitt liv blivit rikare genom det jag fått uppleva och ta emot.

Jag har en gång i livet fått genomleva en riktigt gedigen olycklig kärlek. Jag ska inte dra alla turer kring den men hon släppte taget efter att jag brutit med mitt förra liv - det hade kännts som en livslögn att fortsätta det med de känslor jag hade. Då förstod jag inte helt, men jag anade.

Många år senare tog jag kontakt, vi träffades och pratade ut och jag fick en chans att förstå. Hon berättade att hon bröt fast hon älskade mig, men hon ville inte känna sig som orsak till min brytning, medan jag ville ta ansvar för mina val och mitt liv. Efter detta har vi fortsatt kontakten då och då, som vänner.

Jag har i mig nu ett annat avsked som inte har blivit känslomässigt avslutat. Jag hoppas att jag ska kunna göra det senare i höst.

Som jag ser det så är avslut nödvändiga för att vi ska kunna gå vidare. Och det gäller oavsett om avskedet beror på död eller kärlek som försvunnit. Att göra ett fint avslut med någon annan är för mig en slags kärlekshandling.

Music for the road

2008-10-26T12:55:00.006+01:00

Inga trashade hotellrum här inte.

En musiker som aldrig blivit så där jättestor, och som många tycker är lite småtråkig, men jag alltid gillat är Chris Rea. Ta bara en klassiker som Road to hell, den tröttnar jag inte på. En kompis till mig besökte för ett antal år sedan Tjetjenien för att samarbeta med någon kör därborta och han kom till flygplatsen efter förseningar som berodde på att rebellerna beskjutit flygfältet. Han fick efter viss möda tag på en nedgången taxi för att åka till den mindre stad han skulle till. Vägen dit var sargad, stenar och små kratrar; rebellernas artillerield, förklarade taxichaffisen. Vägen hade just öppnat efter att ha röjts någorlunda. Och vad spelas då på bilstereon om inte ... The road to hell.

Chris verkar vara en trevlig prick. Ingen kokain eller smashade TV-apparater så långt ögat når. Wikipedias beskrivning av denna lite förbisedda gitarrist och sångare får mig lite lätt avundsjuk på det goda livet.

Christopher Anton Rea, född 4 mars 1951 i Middlesbrough, England är en brittisk sångare, gitarrist, kompositör och skådespelare. Chris Rea är känd för att vara en produktiv artist och har släppt över 20 Album som sålt i över 30 miljoner exemplar. Har gjort många "popiga" låtar med enkla melodier och texter om kärlek, men har som en röd tråd genom karriären inspirerats av blues och jazz och på de senaste skivorna är hans inriktning gentemot bluesen tydlig. Han spelar oftast slide guitar och är överhuvudtaget känd och respekterad för sitt känsliga gitarrspel och sin nästan rökiga sångröst. Han började spela gitarr först som 19-åring och en Joe Walsh-platta som han fick höra hos en kompis fick honom att köpa sin första gitarr. Han har aldrig varit inblandad i skandaler utan lever ett jordnära och gott liv med sin älskade fru. Han älskar italiensk matlagning och har en stark passion för motorsport och Ferrari-bilar. Hans produktivitet slog världen med häpnad 2005 när han släppte 11 plattor i ett svep, i en box, även innehållande egna målningar som har koppling till musiken. Plattorna är egna tolkningar och hans kärleksförklaring till bluesen.

Här är The Blue Café, en låt han skrev till en tysk actionserie, som syns här och där i videon. Därför må man ursäkta Burt Reinolds-kopian i sin inte helt tilltalande mustasch.

En hel del av hans låtar (speciellt denna) känns som perfekt musik att köra bil fort på någon fin kustväg till. Tycker ni inte ?

Reflexioner

2008-10-19T21:03:00.005+02:00

Efter att ha läst några bloggvänners tankar kring kärlek så undrar jag om vi inte teoretiserar för mycket kring relationer och kärlek. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Lite väl länge till och med.

Jag har, som alla andra, min egen historia och mina egna erfarenheter från relationer och de mekanismer som styrt mig under och efter dem. Jag har byggt mentala murar och skydd för att jag trott att de ska varit nödvändiga för mig för att jag ska kunna ta hand om mig på bästa sätt i framtiden.

Men jag har insett något helt annat med tiden.

För ett och ett halvt år sedan mötte jag en kvinna, i ett förutsättningslöst möte som varade i fyra dygn och som fick mig att vända upp och ner på mig och min syn på kärlek, försvar och liv.

Utan att gå in på detta för mycket så insåg jag, inte minst känslomässigt, att min förmåga att älska fullt ut, med kropp och hjärta och varje liten cell i mig, finns där. Det har bara sovit där, jag hade tvingat det till tystnad.

Den kvinnan är inte min, även om jag hade en viktig plats i hennes hjärta trots allt. Jag insåg inte betydelsen av 60 mils avstånd och det faktum att det som händer här och nu, det måste man ta tag i här och nu. Även om elden brann i mitt hjärta så är det en fråga om nuet, och det underskattade jag.

Men jag är djupt tacksam för det jag lärde mig att inse och att jag nu vet att livet är vad vi gör i stunden, i det vi väljer att kämpa för.
Jag har ännu en gång sett kärlekens möjligheter och valet är inte bara mitt, det är det sällan. Men jag kan se möjligheterna, jag kan se mina gamla drömmar om ett bra liv tillsammans med någon annan, och de drömmarna har förändrats förvånansvärt lite genom alla år.

Kärleken är värd att kämpa för, kärleken är ett stor risktagande, men det är värt allt det. Det finns inget bättre, inget större. Det finns helt enkelt inget annat.

Nu vet jag det igen.

Lazy sunday

2008-10-19T17:51:00.006+02:00

Lite lagom avspänd söndagsmusik:

Amy MacDonald - This is the life

Last Shadow Puppets - My mistakes were made for you:

Annars är det som tidigare, tusen tankar men inget att skriva.

Hyllning till vänskapen

2008-10-01T15:18:00.004+02:00

I går morse hörde jag Sonja Aldéns nya låt och texten gick rakt in. Man kan tycka vad man vill om såna här ballader men texten säger rätt mycket av vad man kan göra någon annan, av obetänksamhet eller lek, om man öppnar ett hjärta man inte är redo att ta hand om.

Hittade den på YouTube, här är den:

För mig var det lätt att känna igen mig. Jag har öppnat ett par hjärtan som blev sårade, inte av lek, utan därför att jag trodde att jag var redo för den kärleken, för att jag trodde mig om för mycket i de känslor som jag hade. Det gör man lätt om man har ett hungrigt hjärta, och då är det lätt att projicera sin längtan i kärlek på någon annan och inte se henne som den hon är.

Jag har också varit den som lockats att öppna hjärtat, och givit frikostigt av det, i tron att den starka drivkraft som heter kärlek funnits i den jag mött, på det sätt den fanns i mig.
Då är det är lätt att stänga om sig och bygga murar när man varit med om något sådant, och det har väl de flesta.

Men jag vill inte stänga, jag vill kunna ge, och få. Det är därför jag vill hylla vänskapen. För mig är det den bästa vägen in i en annan person. Jag har blivit hejdlöst passionerat förälskad några gånger och det är en fantastisk upplevelse. Men jag önskar att jag för framtiden i stället ska fortsätta ha mitt hjärta öppet för vänskap, och att få känna den utvecklas till en bestående vänskap eller en kärlek som sakta får växa sig starkare därför att man då får möjlighet att se och upptäcka varandra på ett sannare sätt. För mig är det också en passion, men den får ta sin tid att växa sig stark, och jag tror den då blir mer osårbar.

Det finns inga garantier för kärlekens bestående. Egentligen inte heller för vänskap, men för mig står en kärlek som byggts från en vänskap mycket stadigare och för mig så har den också fler nyanser.

Och en annan fantastisk bonus är att de vänskaper som utvecklas, men som inte fortsatte i i kärleken, kan vara livslånga och betyda mycket. Det går bara att vinna på det här sättet :-)

Det var allt just nu.

Du känner dig mer och mer avslappnad

2008-09-25T22:06:00.015+02:00

I går kväll minglade jag runt på en mycket inspirerande kväll, träffade ett antal osorterade människor med genuint intresse för vad man kan hitta innanför våra yttre fasader. Ett resultat av de timmarna är att jag fredag till söndag går praktikdelen av min hypnoterapikurs som jag började med i våras. Ett parallellspår i min värld, absolut, men spännande. Så om någon känner för att bli övad på framöver, pls let me know. Försökskanin någon ? Nähä, inte det.

Sen i väg till ett sent kvällsyogapass 20-21, så härligt. Ny men oumbärlig del av mitt liv. Efter det passet sov jag 23-06, utan avbrott. Ovanligt för att vara mig.

Och så inser jag den här kvällen att jag faktiskt är full av kärlek, som behöver få landa. Men jag tror att det kommer. Jag kommer att somna med en känslan av en varm apelsin i magen. Det är någon slags symbolik för lycka, eller i alla fall harmoni, om någon undrar. Goodnite all of u.

Om djävulen vore en ost

2008-09-18T23:05:00.007+02:00

Min Helsingborgslya är hemsökt !
Jag har själv släppt in ondskan i mitt hem.

Det började så oskyldigt, en liten tripp över Sundet för att botanisera bland viner. Hittade lite av varje, en favorit-Merlot från Grand Sud, och en rackare till spanjor som var en högoktanig sak till priset av blask.

Sen en titt in i favorit ostbutiken där dessa två, synbarligt oskyldiga damer, tog emot mig på det mest danskgemytliga sätt.

Jag gillar dansk ost. Havarti, Samsö. Jag har köpt Gamle Ole, Gamle Oles Far och även Gamle Oles Farfar, som definitivt inte är något för amatörer. Det får alltså gärna vara starkt, och stinka.

Och apropå stinka, så kan jag berätta att jag åkt med Gamle Oles Far i matkassen i en fullsatt tunnebana. De blickar man då får av medpassagerarna säger allt. Ingen skulle tro mig om jag sa: Jag har inte gjort något !

(Jag har också åkt med en oemballerad julgran i rusningstid i tunnelbanan och det var om möjligt ännu mindre uppskattat).

Men ... nu köpte jag, utan att ostdamerna lyfte ett finger till varnig, en ost som bara rubricerades "Gammel Dansk Ost". Den, mina vänner, är rena härdmältan. den får all annan dansk ost att framstå som svensk hushållsost. Den har sannolikt en halveringstid på minst 200 år. Lukten sätter sig i allt, tvål hjälper bara lindrigt.

Jag inser att nu är jag fast här. Jag kommer inte att kunna sanera min lya efter det här, den är obytbar. Och jag kommer aldrig aldrig bli kysst igen :-(

Mera skrock från samma ställe

2008-09-11T14:59:00.005+02:00

Hurdana barn vill du ha ?
Här är en liten miniguide:

Vackra saker smittar av sig till barnet.

Barn avlade i solnedgången blir rödhåriga.

Om fadern varit otrogen blir barnet rödhårigt.

Titta i eldsvådor ger barnen eldsmärken.

Om kvinnan ser nosen på en hare blir barnet harmynt.

Se en mus eller råtta ger ett födelsemärke med den formen.

Titta genom nyckelhål ger vindögda eller enögda barn.

Knästrumpor unger graviditeten ger rödnästa barn.

Gå i högklackade skor ger enögda barn

Hämtat här: http://www.9manader.nu/blandat/lattsamt/skrock/vackrabarn

Nu har jag fått förklaringen

2008-09-11T14:52:00.004+02:00

Jag är ett måndagsbarn. Lita inte helt på Veronica Maggio.
För såna här raringar är vi har jag just upptäckt:

"Måndagsbarn är ögonfröjd. Måndagsbarn är snällt och rart. De som är födda på en måndag är oftast svärmiskt anlagd, har ett sinne för poesi, är mild, vänlig och hänsynsfull."

Kolla dig själv, vetja: http://www.9manader.nu/blandat/lattsamt/skrock/mandagbarn

Färdigkysst

2008-09-11T10:46:00.004+02:00

Nej, inte för mig, men för paret på Robert Doisneau-fotografiet. Klassiskt och charmigt är det, men det är dessvärre arrangerat, fast det ser spontant ut. De är modeller. Undrar hur många kyssar det hann bli innan allt satt som det skulle. Avundsjuk .. jag ? Nääehhaahhjaa, kanske lite :-)

I alla fall kände jag för att möblera om lite hos mig så kyssarna fick gå till förmån för en ljum sommarkväll då jag cyklade ut till Skeppsholmen för en sval öl och en stund i tankar och härlig Stockholmsutsikt. Känns lite avlägsen i dagens råa gråväder bara.

Sådärja, färdigmöblerat. Snart ska jag ner & luncha i Gamla Stan med några gamla kompisar. Vi ses !

Sammetskväll

2008-09-09T14:19:00.003+02:00

Igår kväll när jag kom ut från Friskis Annexet så fick utsikten från brofästet vid St.Eriksbron mig att bli förflyttad någon helt annanstans. Det skulle kunna ha varit New York. Kvällen var mild och sammetslen, lite magiskt nästan.

Den här vyn var inte ny för mig men plötsligt fick den en annan innebörd och det hade säkert att göra med min egen sinnesstämning. När saker man tar för givet inte är det längre, på gott eller på ont.

Jag har haft en tid av frågor och tankar som dykt upp alldeles för många gånger, dag som natt, och som har gjort att jag inte varit särskilt närvarande i nuet. Lite av orsakerna syns spår av i min blogg, den där delen av det själsliga isberget som syns ovanför ytan i alla fall. Bäst att tillägga att min själ inte så kall som tur är :-)

Men nu när jag vet så har den första sorgen, eller vemodet ersatts av ett lugn som känns skönt. Inget är särskilt bråttom och jag känner mig mer hemma i mig själv.

Man brukar säga att vägen till själen går genom kroppen och jag tar hand om mig bra nu. Jag har blivit Friskis-fanatiker. Förra veckan innebar 2 gympapass, 2 gymsessioner och, framförallt, 2 yogapass (här finns det plats för beröm för den som känner för det :-D ). Från att ha småfuskat tidigare så är jag i gång. Och så ser veckorna ut. Jag tar också upp sjungeriet i min gamla kör i kväll efter 2 års bortavaro.

På söndag far jag söderut med bilen full av vad som behövs för att skapa ett hem. Åtminstone ett parallellt deltidshem, men ändå ett ställe som är mitt och som blir min bas för nya landerövringar.

Det sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Jag tror det är sant. Det känns så. Jag ser fram emot det här, känner nästan ingen därnere och det är upp till mig om den världen ska bli min. Jag får berätta mer när jag är på plats. Jag har köpt ett 3G-modem så jag har inga ursäkter.

Det var jag hade på lilla hjärtat just nu.

Helgen tassar in

2008-08-29T15:48:00.006+02:00

Nu ska jag snart åka från kontoret och sluta inbilla mig själv att detta varit en effektiv arbetsdag. Kvällen ska få gå i samma opretentiösa stil och kommer att innehålla:

1. En mindre orgie i ett antal getostar från ett ostarnas smultronställe i Stockholm (berättar en annan gång) samt lomos, Spaniens svar på breasola, tapas när den är som bäst. Och ett och annat glas gott vin.

2. Äntligen fördjupa mig i vad min digitalkamera kan. Så nu kan jag snart inte skylla på den längre utan fotografen.

3. Så ska jag ägna en massa tankar åt det som jag är glad över i mitt liv för det är en hel del. Och så ska de skrivas ner och läsas som ett mantra för att fylla mig med energi under de dagar då jag behöver påfyllning.

Och apropå påfyllning så vill hunden Dennis 8 år och jag önska er en skön helg och glöm inte bort att komma ihåg er själva lite extra. Gärna varje dag.

En kväll som den här

2008-08-27T21:57:00.005+02:00

Så vad kan jag berätta om den här kvällen

Jag har köpt ett halvt kilo rökta räkor som jag delar med en desperat 18-årig katt som inte fattar att hon inte är 2 år igen. Sover mest, stendöv, men när hon får vittring på räkor, då blir hon alert, minst sagt. Delandet är ofrivilligt, hon kan ju äta Whiskas, det gör inte jag.

Fast, vete tusan. Bred Whiskas tunt på Finn Crisp så kanske man har värsta coctailtilltugget. Och hund & kattmat lär ju ha större näringsvärde än människoföda, så ...

Såg ett program med Powel R i kväll. Jag är en av hans eviga fans. Och så har jag hyrt Försoning med Kiera K och div. andra. Vad tror ni om den ? Jag försökte hyra "Bucket list" (har glömt svensk titel) som är en riktig feelgoodmovie som det heter.

Ja, man babblar på men för att bryta grötlunken så undrar jag:
(and now to completely something different)

Kan män och kvinnor vara vänner ?
Och om ja, vilka är förutsättningarna ?
Vad söker man ?
Vad behöver man ?

Tja ... väntar kanske inte så värst många svar.
En kväll som den här..
Pussar och kramar till dom som vill ha !

Ett sms

2008-08-25T13:20:00.003+02:00

Ett sms från en nära och saknad vän:

Hej min goe goe vän !
Hoppas du är lycklig och mår bra! Jag vill berätta för dig, jag har träffat en man som lyckats öppna mitt låsta hjärta :-) Hoppas det inte förändrar vår kamratskap men du förstår kanske att det blir lite svårt för mig att låna ut min gästsäng. Love u !
Puss puss.

Det märkliga är att både mitt mail (mitt förra inlägg) och Ls sms var tidsstämplade 12:02. Vi skickade alltså detta oberoende av varandra exakt samtidigt. Hur förklarar man det ?

Mitt sms svar till L:

Tack L, för att du berättade. Nu föll mina förvirrade pusselbitar på plats. Jag känner glädje för din skull. 90% glädje ... och 10% något annat ... ledsenhet, vemod, nåt sånt. Men det blir 100% glädje såsmåningom, jag lovar. Jag förstår att gästrummet inte är ledigt men det begrep jag redan av ditt svar i telefon.

Men ... Jag vill gärna ha kvar dig som vän, även om formerna givetvis ser annorlunda ut nu. OK att jag mailar dig tankar jag har ?
Puss, love you too.

*****
Det känns konstigt, tomt och lugnt och lättat om vartannat.
Vad kan jag säga ?
Ett hjärta söker sitt hem. Fortfarande.

Ett brev

2008-08-25T12:03:00.002+02:00

Ett brev till en nära och saknad vän:

L, jag behöver din hjälp nu.

Jag har för mycket av dig på insidan och för lite på utsidan och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är därför jag varit tystare än vanligt under denna sommar. Även om det inte handlar om kärlek så är det något i mig som skaver. Det känns som om din närvaro har försvunnit och jag saknar den, för du har som vän fått en stor plats i mitt hjärta men om du är på väg bort så måste jag jobba för att mota ut dig ur hjärtat. Det är ju det sista jag vill men jag måste om det är nödvändigt.

Jag behöver få veta vad du vill med vänskapen oss emellan. Om du vill den alls och i så fall hur du vill att den ska se ut. Min vänskap ställer inte så stora krav men vissa saker behöver jag känna. Framförallt måste jag veta, oavsett hur det blir. Tänk efter – och framförallt känn efter, så kan vi ta ett prat när vi ses nästa gång. Det här är inget man tar via sms. Jag tror att du, om någon, förstår vad jag menar. Jag gillar dig för mycket för att bara låta oss blekna bort. Hellre ett riktigt avsked då, men allra helst en form på vänskapen som känns bra för oss båda två och där vi har glädje och positiv energi av varandra. Vänskap ska vara enkel och ge värme åt själen. Jag gillar dig jättemycket helt enkelt och därför skriver det här. Ett par timmar och en lång pratpromenad, det är nog det jag behöver snart.

Kramar till dig.
Din vän A.

Läser, sover, drömmer, är

2008-07-11T14:26:00.003+02:00

Jag känner att det är maximal vila för mig just nu. Jag gör i stort sett ingenting (i strikt Luthersk mening).

Jag läser.
Shantaram, 941 fängslande sidor. Har kommit drygt halvvägs på en vecka.

Jag sover.
Mycket. Visst kan jag fortfarande vakna vid 4 och ha huvudet fullt med tankar i cirklar men jag bryr mig inte så mycket. Somnar om. Somnar tidigt, somnar sent. Tiden får gå lite som den vill.

Jag drömmer.
Massor. Bra saker, ruggiga saker, knäppa saker. I natt slogs jag mot Matt Dillon och en riktigt storväxt polare till honom, för att skydda en vän som hade flytt till min lägenhet. Varken vännen eller lägenheten finns i verkligheten.

Jag är.
Framförallt just nu. Suger i mig närheten till havet. Jag har gått i gång med en del saker som själen mår bra på. Har just inte några krav på mig själv - de kommer så småningom ändå, men det är inget jag tänker på nu.

Ja .... mer än så hade jag inte att berätta.
Hälsningar från ett sysslolös men skön tillvaro.

/Bxtr

Vive la difference !

2008-06-18T14:23:00.003+02:00

Hej !

Det är jag igen. Trots allt :-)

Jag blev sporrad av Vindras inlägg om vänskap mellan man och kvinna. Men det blev så många funderingar så jag kände att det kunde få bli ett alldeles eget inlägg.

Alltså:

Om kvinnor och män kan vara - och förbli - vänner beror väl mycket på hur ärliga och raka man kan varamot varandra, och på den respekt som finns mellan båda.

En (underbar) sak som man lätt glömmer är att vänskap kan vara en fin bas för en ännu bättre kärleksrelation.

Av mina 3 långa relationer så startade en med passion och två med vänskap. Och de två som startade med vänskap var de som var/blev djupast och starkast - och längst. Vi tyckte om varandra långt innan kärleken tog fart, och vi kände varandra mycket bra. Så det blev relationer där båda var både älskande och bästa vänner. Kan det vara bättre ?

Men att starta en kärleksrelation innebär oftast att den inte finns någon väg tillbaka till "bara" vänskapen - om det inte går bra. Om kärleken går sönder så gör det oftast för ont (hos en eller båda) att vara vänner. För det är ju så att, även om det kan finnas "kärleksvibbar" i vänskapsrelationen, att det är ett val man får göra, att antingen låta bli att uttrycka det man känner eller att närma sig i kärlek och ta risken.

Jag har en tjejkompis där vi nog båda känner en attraktion mellan oss men där ingen av oss vill riskera vänskapen. Men "risken" finns förstås alltid där. Vi har pratat om att resa (eftersom vi båda är singlar) men det kan vara svårt att hålla tillbaka känslor då. Så om det händer, så är det kanske meningen.

Jobbigt är det förstås när den ena vill vänskap och den andra vill något mer. Även det har jag varit med om. Det var jag som var kär. Men vi kunde (och kan) prata med varandra så bra, och har en känslomässig förståelse och tillit så det funkade bra trots allt. Till slut. Jag mådde dåligt en tid men sen tonade det bort och nu är vi goda vänner, precis som innan. Men det är inte alltid det landar så bra. Jag var olyckligt förälskad i 1 år en gång, och det var för dj-igt.

Som jag ser det så kan vänskap mellan man och kvinna visserligen vara komplicerad men den är fantastisk när den fungerar. Man kan verkligen prata om saker som annars inte är möjliga på samma sätt. Och känner båda en trygghet och en tillit i relationen så är det något extra. Antagligen är det givande på samma sätt som kvinnor som har en manlig homosexuell vän. Den är okomplicerad men mycket givande, säger de som varit med om det.

Nej, jag tycker inte att attraktion bara är ett problem i en vänskapsrelation mellan olika kön. Den kan vara en krydda, bara man kan hantera den. Det bästa är väl om man kan tala ut om detta och vara överens om hur båda vill ha det.

Vive la difference !

Sommar och slut på ett år

2008-06-09T11:24:00.011+02:00

Jag vill först säga tack till er goa vänner här som skulle sakna mig om jag lade ner bloggandet. Det värmer gott ska nu veta. Och jag vill skriva några rader om hur mina tankar går.Inte har jag tänkt försvinna fullständigt och klippa kontakten. Det vore ungefär som att säga att jag kan vara utan er utan att det gör något. För så är det absolut inte. Den handfull vänner som ni är värdesätter jag mycket och ni är värdefulla för mig. Så jag släpper inte kontakten. Så länge det finns en bloggadress, en mailadress, ett telefonnummer, så kommer jag att finnas kvar. Och ni kan ju nå mig på olika sätt.

Men ... vad det handlar om för mig är förändring.
Slut på ett år skrev jag, för det slog mig för en tid sedan att jag fortfarande tänker på ett år ungefär som ett skolår. Sommaren är en tid för vila, återhämtning och att samla lust och kraft för tiden framåt. Tidig höst har alltid varit en tid med hopp, tro och energi för mig. En start igen.

Och nu har ett år gott. Ett år där jag jobbat väldigt mycket, fått ordning på ett och annat. Nu när sommaren nästan är här så ser jag att året som gått inneburit många förändringar för mig, jag lämnar mycket bakom mig, som jag skrev tidigare. Jag tömmer mitt hem, säljer, skänker, magasinerar. Jag vill inte påstå att mitt liv sett likadant ut de senaste 5 åren men nu förändras det på ett helt annat sätt. Från att ha gjort mina val för att mina närmaste ska må så bra som möjligt så är det nu jag som gäller och det är ovant, främmande och spännande.

Kanske är det detta som gör att jag i min blogg känner att jag står och stampar lite grann. Lite en känsla av att jag inte lever på riktigt fullt ut. Bloggen får väl vara där tills vidare, kanske jag skriver lite då och då. Eller så börjar jag ett nytt kapitel i skrivandet också, vi får se.

Sommaren ska jag ägna åt att tänka, fundera, skriva och ladda, förbereda för det kommande "skolåret", det som kommer att levas på flera olika ställen i Sverige. Ekonomisk sparlåga men andlig blåslampa kan man kanske säga.

Så är det.
Och jag försvinner inte.

Sommarkram till er alla !
/Baxter

Bartömning

2008-06-04T22:22:00.007+02:00

På cykel vid halv 3 tiden natten till söndag. På väg från en gymnasieklass-reunion. Det kändes som då ungefär, nattens ljud och dofter, fåglarna har vaknat, doften från Saltsjön, kryssa mellan hemvandrande av alla slag.

Jag håller på att säga hejdå till en massa saker i mitt liv känner jag. På det fysiska planet så ska jag snart bli nomad. För drygt 5 år sen tog jag med min dotter in till stan, från ett liv i en sammanslagen familj som inte längre funkade och där min dotter tog stryk.

Dagen (bokstavligen) efter flytten frågade min dotters lärare vad som hade hänt; hon var så glad plötsligt. Men hon knöt ihop sitt liv med sina vänner, allt, och jag såg det ju också. Det är en av de bästa sakerna jag gjort.

Men ... jag ödelade min privatekonomi, jag valde bort mitt förhållande för att min dotter skulle må bra. Och jag mådde bra när dottern mådde bra. Jag ångrar inget.

Nu är hon snart 18 och efter gymnasiet ska hon utomlands. Och jag har fått nya tankar; var ska jag bo ? Var är mitt hem ?

Sista juni är andrahandkontraktet i Sths innerstad finito. Så jag tar farväl av en massa saker nu. På olika sätt. Grannskapet. Grannar. Vänner i närheten. Och kontakter i sambandet med blogglivet. Några har jag tät kontakt med, andra inte även om tankarna varit där. Ni är en handfull som jag älskar på något sätt (ja, jag tar det ordet till mitt). Jag har skrivit. Och läst. En del kontakter består säkert. Livet gör halt. Och livet går vidare. En del saker tar man med sig. Annat lämnar man.

Bloggande, tankar, ord, är häftigt att dela med andra. Men inget slår att mötas på riktigt. Som vänner eller älskande. men alltid som människor. Vi delar en stund på jorden men vi tar vara på det mindre än vi borde.

Ja, jag antar att jag säger hejdå eller något sånt. Men jag har alltid varit dålig på det så det man vet ju aldrig.

Jag lämnar alltså min bostad sedan 5 år och vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen. Det kanske inte blir den här stan ens. Men det är väl bara en del av äventyret. Jag gör mig av med mycket nu, fraktar saker till Myrorna. Just denna vackra kväll har jag bartömning och känner mig sådär lite lagom vemodig och nostalgisk. Det hör kanske till den den svenska folksjälen, i utkanten av vodkabältet som vi befinner oss i. Spelar musik som jag gillar, vill ni ha mixarna så säg till så skickar jag.

Tack så här långt. Slutar med några fler bilder från samma natt. Visst är livet underbart ?

/Baxter osv

Linda

2008-05-29T23:16:00.003+02:00

Den här oasen passerar jag nästan dagligen. Gräsetmattorna ner mot Karlbergskanalens mynning intill Stadshuset. En välanvänd plats för picknickar och kajakpaddlare som tar rast, mitt i stan.

Just här satt jag och Linda på en bänk för ett stort antal år sedan. Eller satt ... vi halvlåg, kysstes, drog in dofterna av varandra. Antagligen hade vi träffats samma kväll på den klubb som var inhyst i pråmen vid Riddarfjärden ett par minuter därifrån.

Linda var ljushårig, hade halvlångt hår, ljusa jeans och parkas. Jag minns hennes blå ögon och hennes skrattgropar. Just då var det bara vi, självklart vi. Jag minns att jag kände att jag mådde bra i hennes närhet.

Sen minns jag inte mycket mer. Inte varför vi inte tog telefonnummer, ringde, varför inte tog chansen att se hur vi kunde känna i varandras sällskap nästa dag, vecka. Jag har inga bra svar där.

Så här långt efteråt minns jag hennes doft när jag borrade ner nosen i hennes hals och hår. Jag kan faktiskt känna en saknad då. Skulle vilja vara där igen och att vi fick chansen igen att se vilka vi kunde vara tillsammans.

Livet består av så många fina stunder som man inte tog vara på. Man har inte alla val hela tiden men jag undrar hur livet hade utvecklat sig i stunder där man hade kunnat välja annorlunda.

Ny dejtingklubb ?

2008-05-21T14:40:00.003+02:00

Jag funderar på att starta en klubb.

Omaka Strumpors Klubb

Jag har säkert ett 20-tal strumpor som saknar sin partner. Och jag känner flera som har det på samma sätt. De ligger där, man vill inte slänga dem, men man använder dem inte heller.

Varför inte träffas för att para ihop dem. Man kan ju ha mycket trevligt, och vem vet vad det kan leda till. Kan det vara något ?

Världens sämsta uppfinning ...

2008-05-21T14:38:00.002+02:00

... enligt Aftonbladet idag kan du se här: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article2505847.ab

Jag ger dom tamejtusan rätt :-)

Uppsjungning i Chania

2008-05-13T13:37:00.006+02:00

För en dryg vecka sedan kom jag hem från Chania, den lilla staden på norra Kreta med en hamn som är det krogtätaste området jag sett. Bodde en bit utanför, i en lantlig idyll vid havet.

Och när inte trafikbrus och annat gör sig påmint så kommer andra ljud så nära och de har alla sin tid på dygnet. Bland de varelser som gör sig hörda kunde man urskilja:

Fåglar (förstås).

De startar i gryningen och utan att vara ornitolog eller skådat så värst mycket fjäderfän så känner man ju igen lätena. En mycket trevlig uppsjungning får jag säga. Funderade dock på om t.ex. en bofink låter likadan där som i Sverige eller om dom också har utvecklat dialekter. Jag märkte ingen skillnad men jag var inte direkt inbjuden i bofinks-dejtingen heller.

Hundar

Uppenbarligen så fanns det några gäng med hundar i grannskapet för ibland (även under natten) så fick dom spelet och satte igång och yla och råskälla. Vad samtalen gick ut på vet jag inte men de verkade snart bli sams i alla fall. Kanske var Carl Bildt där och medlade.

Tuppar (ja ja, jag vet att det handlar om fåglar igen, men vadå ... )

Om Kretas tuppar kan jag säga att dom gick fel, allihop. Dom hade ingen känsla för tid överhuvudtaget. Galandet kunde uppstå när som helst på dygnet. Eller också hade dom varsitt uppdrag, att väcka olika människor vid olika tidpunkter. Snooze-funktion hade dom också allihop och den gick tydligen inte att stänga av.

Sen till den mest smärtsamma uppsjungningen av alla, den från ...

DDT-mannen

Jag försökte att fånga honom på bild men jag lyckades inte. Men det här är hans verk:

Bilden föreställer den lilla vingården bredvid hotellet. Det syns inte riktigt men allt bladverk är täckt av något vitt ... något antagligen mycket otrevligt och giftigt.

DDT-mannen var en slags vingårdarnas "bug-buster",en excorsist bland de insekter som gärna kalasar på vinstockarnas godis. Varje morgon kom han dit på sin gamla motorcykel, insvept i slangar och påhängd med giftdunkar av olika slag. Efter en smärtsam första uppsjungning i form av en hosta som skulle få en 80-cigaretter-om-dagen-rökare att framstå som sundheten personifierad, gick han lös på vingården, sprutade ut giftlagret över odlingen under ett antal timmar.

Sent på eftermiddagen kunde man se honom halvligga över hojen, rökandes på något obestämbart, efter att ha andats in allt detta i 4-5 timmar. Skyddsmask saknades förstås. Han var täckt med ett vitt pulver och håret stod åt alla håll och hostan han presterade under den halvtimme han antagligen behövde för att kunna andas igen går inte att beskriva. Jag säger bara Twilight Zone eller Den Andra Sidan. Vad han fick upp som resultat är en alltför smärtsam tanke att tänka. Men fortfarande idag kan jag återkalla ljuden, trots att det är något av det sista jag vill. Jag behöver nog terapi för att mota bort de minnena ur huvudet.

Och idag kom jag plötsligt på vem han påminde om: The Lone Biker of Apocalypse, den hojåkande prisjägaren som hemsöker Nicholas Cage i bröderna Cohens film "Raising Arizona"/"Arizona Junior". En riktig filmpärla förresten, om man gillar the Cohens.

Glöm inte

2008-05-10T20:50:00.001+02:00

Ville bara påminna om att drömmar är gratis.
Glöm aldrig det !

Puzz i zommarkvällen !!

Förälskade morötter

2008-05-07T08:19:00.004+02:00

Nu vet jag hur morötter blir till !

Jag kom på dom i en fruktkorg i Istanbul !

Morötter har man ju sätt förr, men detta kanske är den första bilden på både en morot och en farot tillsammans. Blyga är dom inte, och mysigt verkar dom ha.

Man blir riktigt avundsjuk på deras kärlek :-)

Profet

2008-04-22T20:41:00.000+02:00

Jag är en liten profet.

Liten men ovanligt fet.

Och bönerna mina är en enda pina

som skrikes från en minaret.

Halsıng fran en annorlunda stad

2008-04-17T22:22:00.003+02:00

Istanbul ar en av de mest fascınerande stader jag sett. Verklıgen en blandning av flera varldar, pa manga satt. Europa-Asien, islam-kristenhet, absolut nutid och och datid. Har nyss vandrat nedfor berget dar stadsdelen Taksim ligger och dar rena slummen ligger ett kvarter fran retsauranger, kafeer, butıker. Och att promenera over Galatabron som gar over vattnet Gyllene Hornet, och mitt fran bron se Bosporen, alla svagt belysta moskeer med sina minareter pa kullarna runt omkring ... en annan varld.

Godnatt fran orienten mitt i Europa.
Far skriva mer senare.
Sov gott !

On the road again

2008-04-15T22:40:00.002+02:00

I morgon eftermiddag sitter jag på något café i Istanbul.
Så hej på ett tag ....
Puzz !

Bränna upp hela rasket och dansa i lågornas sken

2008-04-08T16:10:00.004+02:00

Ibland tänker jag att jag ska göra något symboliskt - skriva ner alla gamla meningslösa tankar på saker som varit och som man inte kan göra något åt, sånt som dröjer sig kvar och biter sig fast för länge, på små papperslappar - och göra en brasa och elda all gammal mental övervikt , dricka vin och skåla med mig själv för en spännande fortsättning på det här äventyret som kallas livet.

Kväll

2008-04-01T23:02:00.002+02:00

Sitter och läser lite i olika bloggar i kväll och tänker att jag saknar de där gamla forumen ibland. Ni vet, när man kastar ut någon fundering och får en massa svar. Nu sitter vi lite i var sin blogg-bubbla och skriver. Några av oss får många svar, andra inte så många. gemenskapen har man med några få, men dom känner man kanske lite mer å andra sidan.

Jag har behov av olika saker, ibland av att skriva av mig, oavsett om någon läser. Ibland av att ropa ut i natten och få svar. Men inget slår ett levande möte. Kanske fordrar det lite mer mod i mötet. Att vara sig själv. Att tala om vad man känner sig glad över i den människa man möter. Inte så svårt, egentligen. Och alla blir glada över att betyda något i en annans ögon.

I kväll är en bra kväll. Ingen brådska i säng. Jag lyssnar på en gammal dansk rocker i lurarna, inte Kim larsen, utan Johnny Madsen, i en liveversion av "Stjernenatt" (http://www.visningar.se/jmsn.mp3 ). Johhny är bra. Skulle gärna sitta med honom på dansksidan om Sundet vid köksbordet med ett par gitarrer, några 6-pack öl, en singlemalt, och lira gamla klassiker.

Eller kanske ännu hellre sitta på svensksidan och känna att jag har mina 42 kvm där jag hör hemma lite grann, eller 10 minuter norrut för att finnas som kompis och tröst åt någon som saknar någon alldeles outhärdligt mycket, någon som inte kommer att komma tillbaka.

Nu sitter jag istället 60 mil norrut i den svarta aprilnatten, och lyssnar på musik och tänker mig bort till alla möjliga andra ställen. Inte för att jag inte vill vara där jag är, men för att tankarna bara kommer . Och så tänker jag på att jag har så mycket att vara glad över, att det finns människor framförallt som gör mig glad.

Ungefär så.

Så här inför påsken ...

2008-03-20T10:00:00.002+01:00

... så har jag fått flera recept på påskmat.

Så jag tänkte förmedla ett recept som jag såg i Blandaren för några år sedan.

Höns- och rävmousse.

Så här gör du:

Stäng in räven i hönshuset.
Efter ca 15 minuter är moussen klar.

Smaklig måltid och Glad Påsk !

En röst och elpiano

2008-03-18T17:43:00.002+01:00

En av mina absoluta favoriter, Beth Hart:

http://youtube.com/watch?v=SrZw8RToN2Y

Den största smärtan

2008-03-18T15:07:00.002+01:00

Var just inne hos Mymlan där hon ställde frågan "Vilket är det värsta som kan hända".
Och jag tror det är att förlora ett barn.

Jag har haft turen att slippa vara med om det men jag har fått ta del av den smärtan på nära håll i en nära och kär vän.

L, om du skulle hitta hit, så hoppas jag att du ursäktar att jag skriver om detta, men det jag sett av ditt sett att hantera detta känner jag all respekt och beundran inför. Och även om ingen utomstående kan känna in den smärta som har varit och är din så är jag glad att du släppte in mig lite i ditt sorgearbete, även om det är så lite man kan ge som medvän i en sån här situation.

En julinatt 2007 kör B och hans lillebror bil i den ljumma sommarnatten. Plötsligt springer en räv ut i körbanan, de väjer, voltar ... och sen blir allting stilla. Den första person som kommer fram och öppnar bildörren ser två grabbar sitta tysta. Lillebror har sin storebrors hand i sin och smeker den sakta. Storebror B är stilla, han är inte där längre. B skulle ha fyllt 23 år just idag.

Jag minns när jag fick sms:et från dig och jag blev iskall.
Och tiden därefter, hur livet stod stilla, eller snarare både stannade och pågick samtidigt och där du sa att "nu kan inget mer hända mig, för nu har det värsta redan hänt". Och hur du kände att om inte Bs bror L inte funnits så skulle du kanske inte ha orkat hålla ihop livet efteråt.

Och hur du också efter en tid kunde få reaktioner från en del att de var förvånade över att du på ett plan var "nästan som vanligt". Men jag vet vilken känsloperson du är och jag vet ju att du valde livet, för Ls skull. Jag beundrar dig för att du orkat och jag är glad att ha fått vara nära dig som vän under den här tiden.

Det var kanske inte meningen från början att jag skulle skriva inlägget direkt till dig, men så blev det. Vi pratade ju i morse och tankarna är hos dig den här dagen.

/A

Vi borde bli lite mer danska !

2008-03-18T08:37:00.002+01:00

Jag läste en beskrivning av skillnaden mellan danskar och svenskar med skyltarna vid svenska och danska berg och dal-banor. I Sverige varnar man: "Akta huvudet eller stå inte i vagnen." På de danska skyltarna står bara: "Håll i hatten".

Det säger väl allt :-)

En utmaning som heter duga ...

2008-03-17T15:19:00.003+01:00

... en s.k. duga-utmaning med andra ord :-) har jag fått av Vindra. Hon har fått den av Mymlan och i sin tur skickat den vidare till några andra, däribland mig som enda man. Den går ut på att jag ska berätta vilken person av samma kön som jag vill välja (och jag måste välja vad jag förstår) att ha sex med. Och precis som du, Vindra, så har jag också en erfarenhet, men en liten och ganska oskyldig.

So here we go ...

Från 10 års ålder till ungefär 19 så var L och jag bästisar. Vi gjorde en massa bus, paddlade, seglade i skärgården. Under tonåren var det ju så att ett och annat ställde sig i givakt bara man tänkte på tjejer och den elden fick man ju släcka titt som tätt.
Vid ett tillfälle prövade vi att ... inte ta saken i egna händer ... utan i, eh ... varandras ... ja, ni förstår. Det var lite av en experimentlusta med sexualiteten som jag gissar att många tonårsgrabbar haft.

Men ... andra grabbar var liksom inte min grej och även om jag har flera homosexuella killkompisar som jag uppskattar som vänner, och alltså inte har någon aversioner på den fronten, så har jag svårt att mana fram någon känsla av sexuell attraktion till någon man, känd eller okänd.

Så jag får vinkla svaret lite till att nämna någon kändis som jag anser vara attraktiv ur ett manligt perspektiv. Då man tänker på ren utstrålning av manlighet och kraft, som väl går lite hand i hand så har vi ju herrar som George Clooney, Robert de Niro, Daniel Craig och en del andra. Sen har vi de där som utstrålar en annan mjukare manliget som Colin Farrell (lite farlig också), Jake Gyllenhaal etc.

Men måste jag välja får det bli Johnny Depp, en intressant, sammansatt personlighet, med humor, intellekt och integritet, och det faktum att han inte verkar så intresserad av Hollywoodlivet och dessutom bor i Frankrike, talar till hans fördel. Han är både lite farlig och mjukis i ett och samma, och han känns framförallt oförutsägbar.

Det är attraktivt för mig, men som sagt, jag har svårt att sätta in det i ett sexuellt perspektiv. Jag tror att heterosexuella tjejer har lättare med det tänket.

Samtidigt kan man ju tycka att det är synd att man inte är bisexuell ... Jäklar så mycket bredare urvalet skulle bli :-)

Raggsockor

2008-03-13T20:39:00.003+01:00

Kom just hem efter ett heldagsregn, med kalla och våta fötter, och plötsligt längtar jag efter de där raggsockorna som min mormor stickade och som var en obligatorisk julklapp från henne från späd ålder upp till tonåren.

På den tiden var dom väl sådär lagom uppskattade men nu är det precis vad jag behöver. Raggsockor, jeans och en gammal collegetröja. Nu fattas bara en sprakande brasa.

Älska din nästa

2008-03-12T13:25:00.002+01:00

Älska din nästa, säger man.
Varför inte älska sin nuvarande ? :-)
Det skulle jag göra om jag hade någon sådan.

Filmrepliker

2008-03-12T09:31:00.002+01:00

Såg just en trailer för en kommande film "Nu eller aldrig" med Jack Nicholson och Morgan Freeman: ( http://www.aftonbladet.se/webbtv/filmtrailers/article2032764.ab?collapsed=true och leta upp den i listan).

Jack Nicholson tycks spela ungefär samma karaktär som i "Livet från den ljusa sidan", en cyniker med ett varmt hjärta väl dolt därinne. Och Morgan Freeman verkar vara som han oftast är, och framförallt är han samma karaktär som i en av mina absoluta favoritfilmer, "Nyckeln till frihet".

Framförallt verkar dom ha ett härligt samspel, och det är nog därför deras replikskifte i trailern känns så speciell:

- Do you hate me ?
- Not yet !

****
Det fick mig att tänka på filmrepliker i allmänhet, för en bra dialog i en film kan göra halva filmen. Den mest klassiska lär vara "Frankly my dearest, I don't give a damn" från Borta med vinden.

Men en som jag minns är från en film jag inte längre minns titeln på, men där storyn är en man i mogen ålder med ett par äktenskap bakom sig, som lever ett behagligt ungkarlsliv med många vänner, som träffar en mycket yngre tjej som vill ha ett fast förhållande, barn, ja hela kitet.
Hon försöker övertyga honom och säger:

- But can't you see, this is forever !

Varpå han svarar:

- Well, I've had two forevers already !

****

Har ni några bra filmrepliker ni minns så dela gärna med er.

Glad, kåt och tacksam ...

2008-03-11T23:48:00.002+01:00

Nja, så enkelt är det ju inte. Och tur är väl det i längden.

Jag fick för en tid sedan en utmaning av Vindra som gick ut på att beskriva vad man tänder på hos en partner. Och det korta svaret på det är väl helt enkelt utstrålning och ögon.

Men jag tänkte istället svara på vad som känns viktigt för mig i en relation, vad jag gärna vill hitta hos min partner för att en relation ska kunna bestå och berika.

Och ska jag välja en egenskap direkt så här så säger jag humor. Att kunna skratta ihop känns bara alltmer värdefullt. Att ha kul, eller snarare att man ger varandra energi och glädje, det är viktigt. Förstås. Att kunna vara nyfikna barn som utforskar livet tillsammans, fast man kanske gjort det förut, men med rätt person så gör man det nog för allra första gången igen.

Sen vill jag känna att kärleken finns där, att man varje dag känner och förstår varför man valt varandra. Att inte ta det för självklart utan att känna glädje över att man får dela tiden och upplevelsen att leva.

Att annat viktigt ord i sammanhanget är respekt, för ens partner, hennes person och sätt att vara. Att ge varandra friheten att vara individer, men individer som delar varandras tillvaro för att båda mår bra av det. Samtidigt som det är viktigt att man får ha tillgång till sin egen privata sfär, sina vänner, intressen, och inte till varje pris försöka att allt är gemensamt.

Och så empati, att känna den varma glädjen i hjärtat av att se sin livskamrat må bra och där båda kan få göra det utan att någon förlorar något på det. Att ett och ett blir tre. Minst.

Jag tror att allt detta förutsätter att båda är i någorlunda balans, att man är tillräckligt trygg i sig själv för att låta sin livskamrat vara den hon/han är och att aldrig glömma varför man vill ha henne/honom närheten. Alltför många möts, förtrollas av de egenskaper man ser i början, glömmer dom sedan eller tar dom för givna, för att sedan hänga upp sig på ett fåtal saker som man inte sökte. Varför inte varje dag påminna sig och varandra om varför man älskar ?

Så ungefär tror jag.
Jag har nog mycket mer av tankar runt detta men nu är marsalan slut och min säng ropar på mig.

Goodnight blogwatchers, wherever you are ;.)

Skulle behövt choklad ...

2008-03-11T23:32:00.004+01:00

I kväll hade jag gärna betalat en rejäl extraslant för lite mörk choklad att terapeutera mig med. Men vid ICA stod en stadig vakt för att se till att dagskassan inte kom på avvägar. 3 minuter för sen var jag men där mutar man sig inte in. Nu, hemma, så blir det istället lite mjukmörksött Marsalavin, så nära chokladterapi jag kunde komma.

Har haft en stund på kvarterskrogen med en omöjlig relation. Mycket dejà vú över det hela.
Vad gör man när man erbjuder sin vänskap men där endast en kärlek är god nog ? Stänger man av helt ? Vad är grymmast ? Att vara närvarande som människa men samtidigt frånvarande som kärlekspartner ? Eller bara frånvarande och inte svara på mail & sms ?

Svaret verkar inte finnas. Mitt hjärta säger finnas där, vara tröstare och orsak till smärtan samtidigt. Min hjärna säger hålla mig undan, allt läker så småningom.

Ibland har jag önskat att jag vore fri från medkänsla för då vore allt enklare. Men jag kan nog bara vara den jag är.

Årets fynd ?

2008-03-05T10:14:00.000+01:00

Ibland dyker det upp tillfällen man bara inte får missa:

http://www.blocket.se/vi/15379567.htm?ca=11_s

Inte dumt

2008-02-24T02:53:00.004+01:00

Doften av brinnande björkved, gott vin under matlagningen, fem timmars prat om allt, och oj vad klockan plötsligt är mycket, en strandpromenad längs vattnet i ett februari som känns som april, och ring så jag vet att du kommit hem utan missöden, och hej nu är jag 20 meter från porten, tack för en levande kväll, och nu ska jag sova och vakna när jag själv bestämmer.

Är du redo ?

2008-02-12T09:52:00.001+01:00

"sittandes raka i ryggarna, hållandes andan"

Lilla Blå - snart på en plats nära dig :-)
(internskämt, red:s anm)

Ro i din själ

2008-02-10T22:58:00.000+01:00

Tänd ett ljus, blunda och lyssna på mezzosopranen Katherine Jenkins' Ave Maria (nej, det är inte den "vanliga" av Shubert): http://www.visningar.se/avemaria.mp3

Det kanske inte hjälper mot alla skavsår i själen men kanske du får en paus.

A never ending story

2008-02-10T22:38:00.000+01:00

Min dotters rum. Hur mycket jag än ber, tjatar.
Men jag älskar henne ändå.

Kråkdejting

2008-02-07T09:34:00.000+01:00

Vaknade halv 6 i morse av en kärlekskrank kråka, som körde sina 3 krax i rad ... tyst en stund ... sen svarade en annan kråka likadant. På en innegård i stan med öppet fönster så låter det som om kråkan var i rummet.

Så där höll dom på i 2 timmar och dejtpratade. Redan i februari, men det är väl den milda vinterns förtjänst. Ett par minuter innan min v-klocka ringde blev det tyst på kärleksbabblet.

Ja, den kärleken ...

Lathelg i stan

2008-01-26T16:38:00.000+01:00

Skymningsljuset har gått över i mörker och jag sitter här och tömmer tankarna i i bloggen. I köket sitter dottern med två goa kompisar och sjunger körstycken och dryckesvisor. De är nyktra och jag med ... känner mig rätt tillfreds ändå :-)

Bokföringen ligger kvar - orörd. Jag hoppade i det längsta att någon skulle smyga sig in genom balkongdörren i natt och göra jobbet men såna trevliga överaskningar är det ont om.

Jag har just nobbat en middagsinbjudan som blev onödigt komplicerad. Bjuderskan och jag har haft en relation men den blev omöjlig, mest för att vi var så olika och för att vi har olika behov i våra olika livsfaser. Hon vill ha en kärleksrelation, mest för att kunna bli hel. Jag försöker däremot landa i tillvaron innan jag ger mig in i en.

Hon behöver någon för att bli lycklig och jag vill inte bli den gisslan, den garanten för någon annans lycka. Jag vill, när jag är redo, möta någon i ungefär samma fas, och där man gärna tar emot kärleken men inte är livsberoende av den. Om ni förstår.

Vi försöker vara vänner nu. Men när jag sa ja till middagsinbjudan men tillade att jag tar bilen (ska hämta dottern från en fest senare) och därför inte tänkte dricka vin så blåste hon av det. Sen sms:ade hon och ville att jag skulle komma. Till saken hör väl också att hon förändrar personlighet när hon dricker, blir ofta aggresiv, och kan inte säga stopp förrän det inte finns mer vin i huset. Och det såg jag tillräckligt på nära håll av under min uppväxt. Så om berusningsnivån är så pass redan innan ses så brukar det aldrig sluta bra, så jag kände att det fick vara. Det är svårt med vänskap efter en relation. Det har jag tillräckligt mycket funderingar för att det ska räcka till nya inlägg så det sparar jag.

Eventuellt jag ska pallra mig ner på stan ikväll och gå på bio. Frågan är vad jag ska se ? Fjärilen i glaskupan står på listan. Läste inte boken men läste om den (verkliga) bakgrunden:

Den 8 december 1995 förändras livet totalt för den 42-årige Jean Dominique Bauby, framgångsrik chefredaktör för franska Elle. Efter ett slaganfall förvandlas han till ett vårdpaket - det enda han kan röra är sitt vänstra ögonlock.Läkarna ställer diagnosen locked-in syndrom. Med hjälp av sina ögonblinkningar lyckas Bauby trots tystnaden diktera sin egen bok, sin egen historia, bokstav för bokstav, blinkning för blinkning.

4 Oscars-nomineringar har den fått.
Andra funderingar är Försoning och Eastern Promises.

I morgon måste det bli en lååååång promis på Djurgården. Fika på Kruthuset. Undrar om jag kan få någon medtravare ...

Musik under matlagningen

2008-01-25T20:29:00.000+01:00

Laura Pausini, på italienska absolut.

Jag tröttnar bara inte. Perfekt musik efter 2 glas vin, ni vet den där behagliga berusningsnivån där allt känns möjligt och då man är vacker, spännande och har hela framtiden framför sig :-)

Henne har jag däremot hört live, båda gångerna hon varit i Sverige, one nite only. Kanonbra !

Dålig koll i huvudstan

2008-01-25T19:24:00.000+01:00

Halvvägs i matlagningen, som dragit ut på tiden pga 2 glas vin och alldeles för många chilinötter så läser jag att nu, just nu, så sjunger Jane Birkin på Södra Teatern.

Minns ni henne ? Hon som stönade med maken Serge Gainsbourg i "Je t' aime". Med tiden har hon blivit en rätt intressant sångerska.

Lite sent då men: http://www.alltomstockholm.se/profil.aspx?EntityID=2065812

Vill inte lägga sordin på lördagskvällsstämningen, men ...

2008-01-25T19:13:00.000+01:00

... det här var läsvärt: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article1698716.ab

En annan märklig västerländsk syn på saker och ting är (som jag hörde på P1 idag) att man i västerlandet ser en stor miljöfara i att en snabbt växande medelklass i Indien nu reser mycket mer med flyg och har råd att köpa bil (=stora koloxidutsläpp). Allt detta är alltså ett annalkande miljöhot.

Man tar alltså för givet att folk ska fortsätta vara fattiga så man själv kan få konsumera och förbruka resurser som hittils.

Åsa Lindeborg skrev artikeln och om ni ännu inte läst hennes debutroman "Mig äger ingen", så gör det.

Små val i livet

2008-01-16T23:24:00.000+01:00

Scenen hemma hos undertecknad för 1 timme sedan (efter en låååång arbetsdag) :

Till vänster: Bokföringen ... många kvitton är det.
Till höger: Ett glas portvin och en parmesanost.

Någon som vågar sig på en gissning ?

En fråga

2008-01-10T22:51:00.000+01:00

Vad tycker ni att jag ska skriva om ?

God Jul och några andra funderingar

2007-12-19T08:51:00.001+01:00

Några rader till er som brukar titta in här hos mig och kanske lagt märke till att jag "tacklat av" lite i mitt skrivande igen. Det är energin igen, av olika anledningar, bl.a. mycket jobb för att få ordning på tillvaron och kanske försöka ta mig närmare drömmarna, alla de där idéerna man har om vad man vill göra, hur man vill leva, fast det hela tiden kommer så mycket vardag och måsten emellan. På vägen dit blir det mycket dubbeljobb.

Jag tänker ofta på att när man tittar in i sin kalender så är den full av saker som bara har med just måsten och jobb att göra. Det finns inte en rad om att göra saker som kanske kan styra livet åt ett håll som man egentligen drömmer om. Det planerar vi aldrig in. Och när vi inte gör det - hur sannolikt är det att vi förändrar det väsentliga, hur troligt är det att vi försöker göra verklighet av det vi någonstans helst av allt vill göra.

Samtidigt älskar vi att höra om de människor som gör de där kovändningarna i livet, som genomför, eller i alla fall försöker genomföra det de vill.

Jag har en bekant, en fd granne, som jag pratade mycket om det här. Han var finanskille, mid-30s nånstans, och jobbade på leasingbolag. Bra jobb, bra lön, han hade gått den där huvudfåran i livet som alla (inte minst hans föräldrar) väntade sig av honom. Även han själv.
När vi satt och spånade om vad man hellre skulle vilja göra, så sa han att han skulle vilja jobba med inredning.

Såsmåningom flyttade jag och vi sågs inte på många år. Men en dag träffar jag honom på gatan och han berättar att han nu för tiden ritar möbler och säljer till möbelbutiker över landet.

Och hur började han då ?
Jo, han ritade (så gott han kunde) ett litet bord, tog kontakt med en liten snickeriverkstad i Småland som dels hjälpte honom med måtten, och dels tog fram en första prototyp. Den gick han runt med till butiker och kedjor, fick många nej, men ett par ja, och beställde fler av snickargubbarna. Sen växte det sakta men stadigt.

Såna här historier kan man ju läsa om överallt, men när man hör det på nära håll så blir det mera konkret. Och framförallt slogs jag av att varje litet steg på vägen av idéer och drömmar kanske måste planeras in för att det ska ha en chans.

Överhuvudtaget så är det stimulerande att se människor vända på klacken och följa sitt hjärta oavsett vad det handlar om. Jag såg på TV för några dagar sedan om en 81-årig kvinna som ställer upp och framför sina dikter på Poetry Slam-tillställningar. Härligt att läsa om.

Det är aldrig för sent för någonting. Jag tror på själen, att det är där vi har vår karaktär, och att den överlever vår kropp. Så mycket av det vi lär oss och det vi utvecklas till att bli, det tar vi med oss - vart det nu bär av en dag, i en nytt liv, i en annan tillvaro.

****

Ja, det blev mycket av funderingar här, men det är ofta så att man börjar med en skrividé och slutar med helt andra. Men vad jag egentligen ville ha sagt var att önska er, som är mina bloggvänner, ni som läser här, en riktigt God Jul. Jag känner ofta att jag inte har tagit hand om de tankar och rader jag fått från er särskilt väl alla gånger. Flera av er betyder mycket för mig, och era ord har landat mjukt och gott i mig. Jag vill verkligen ta hand om det bättre framöver och jag hoppas att orken ska komma tillbaka till mig. Det låter kanske krasst, men även tid för vänner ska man planera in om tiden inte räcker till för allt.

Och har ni hunnit så här långt så förstår ni att bilderna (som ni kan klicka på för att se texten i pratbubblorna bättre) inte har ett dugg med min text att göra, men det är ju jul, och tecknaren heter Bengt Lindström, och nu när jag nämnt hans namn så är det säkert ok att använda bilderna.

/Bxtr

?

2007-12-09T21:05:00.000+01:00

Någon mer än jag som känner att man borde gjort något annat ?
Tagit hjärtat och magkänslan på allvar ?
Eller är det bara den mörka årstidens förbannelse ?

Älskar dig för evigt

2007-11-27T11:03:00.000+01:00

Nej, det är inte Susanne Biers film jag ska skriva om, även om den är mycket bra, utan om de älskande i Mantova.

I en artikel från 6 februari (min födelsedag, nudge nudge, say no more) i år hade Aftonbladet en artikel om "världens äldsta kärlekspar". I en 6000 år gammal grav hittade man dem, skeletten efter två personer, sannolikt relativt unga, man och kvinna, i en evig omfamning. Att döden kan se så vacker ut.

Jag kom att tänka på en i mitt tycke starkaste kärlekssånger, Connemara av Ulf Lundell, där texten ger direkta associationer. En sång där kärlek är här och nu, naket, utan drömda ideal, bara för att vi är dem vi är och kan vara. Och för att vi vågar älska. Igen. Trots allt.

För är det inte det vi vill. Egentligen. Att sluta värja oss och bara ta emot om och när vi får den chansen igen. Jag har värjt mig, haft hundra ursäkter för att inte våga ta emot. Vändpunkten kom i våras under några aprildagar. I det yttre hände inte så mycket, men i mitt inre rev jag mina murar och insåg att jag kommer att våga älska igen, utan förbehåll, när den stunden kommer. Det var en stark upplevelse och den lever kvar i mig, det känner jag och jag är tacksam för det.

Och apropå Connemara, titta gärna in här bland bilder jag tog under en resa i västra Irland 2001. Faktiskt med en del texter ur Connemara.

Smultronställe på lunchen

2007-11-26T22:00:00.001+01:00

Fem minuters promenad på lunchen (åtminstone denna vecka ut) och jag hamnar på Västermalmsgallerian (Kungsholmen). Där ligger detta lilla smultronställe - Oil & Vinegar, där man kan köpa alla slags oliv- och andra oljor i lösvikt, vinägrar, balsam- och andra varianter, en massa olika tillbehör i form av pesto, bruschettablandningar, kryddor mm. Naturligt vis kan man provsmaka det mesta. Det är lätt att bli kvar där i denna "godisbutik för vuxna".
Väl värt flera besök !

Det var allt för i kväll !
Bella notte på er !!

Överdos av tomtar ... men ändå

2007-11-26T14:43:00.000+01:00

Ett par mil väster om Södertälje, nära Mariefred, ligger Taxinge slott, denna pärla vid Mälaren. Vackert beläget lockar de med ett överdåd utan like av bakverk av en omfattning och kvalitet som man får åka långt för att hitta någon annan stans.

Så här års har de julmässa, deras variant av julmarknad, som lockar besökare och utställare långt ifrån. Okej, man får lätt en överdos av tomtar och annat julhantverk men det finns mycket annat också. Dessutom har de en jättelada i två våningar med både traditionellt hantverk och en matbodsdel som inte går av för hackor.

Tyvärr är man inte ensam besökare, om man säger så, men vackert och traditionellt är det.

Nu återstår Rosendals Trädgårdars julmarknad och traditionell inhandling av deras julsenap och oemotståndliga pepparkaksdeg.

Magisk kväll

2007-11-18T23:42:00.001+01:00

Circus i kväll - Peter LeMarcs första (officiella) konsert på 14 år ! En magisk kväll var det utan tvekan. Jag har aldrig upplevt en konsert med starkare kontakt mellan artist och publik. Kanske är det början på ett antal nya konserter, kanske inte. Bara en enda extrakonsert är inbokad.

LeMarc och hans texter har haft stor betydelse i olika avgörande ögonblick i mitt liv. Att påstå att texterna hjälpt mig att ta en del viktiga beslut är kanske att gå för långt, men de har utan tvekan haft stor betydelse.

Jag har även upplevt Lundell i ett antal magiska konserter och jag gillar honom också mycket, men den stora skillnaden för mig är att Lundell går utåt där LeMarc går inåt. men de är lika stora för mig-

Hur som helst - sådana här ögonblick är sällsynta och jag är glad att få ha upplevt det ikväll. Efter konserten cyklade jag ner till Nybroviken och tankade luft innan jag for hem med en känsla av att vara mitt i livet och att det finns så mycket att ta vara på.

Nu sitter jag med en liten grappa och en chokladbit och varvar ner inför sänggåendet. Skål på er bloggvänner och god natt med er alla !

Lyssnar i kväll ...

2007-11-14T20:57:00.000+01:00

... på detta.

http://www.youtube.com/watch?v=nKDkXOOHG34

Farsdagskväll

2007-11-11T22:25:00.000+01:00

Några rader i kvällen innan sänggåendet ...

Sonen och lilldottern hade en överrasknig till mig i kväll sa dom ... halv sex.

Vi åt höstmat innan - gulaschsoppa & chevregratinerade baguettskivor, mums.

Så en promenad ner till stan och filmen Råttatouille som var helt ljuvlig. Jag tycker den är Disneys/Pixars absolut bästa någonsin ! Suveränt animerad, och med SÅÅÅ mycket hjärta och humor.

Så det blev farsdagsöveraskningen från dessa goa ungar. Och av sonens tjej fick jag ett "biokit", 2 st påsar Ahlgrensbilar, sött inslagna. Ahlgrens - perfekt godis för bio och bilåkning.

Stordottern ringde från Lund och sa grattis och eftersom jag kommer att vara nere i Skåne en del under nästa år så fyllde vi på bland "att-göra-tillsammans"-idéerna.

Nu sitter jag här och känner hur lycklig jag är över en massa saker. Ungarna förstås. Att jag är frisk. Att det finns vänner och blivande vänner som förgyller livet.

Somnar snart med ett fånigt leende på läpparna.

Zzzz ...

Perfect match

2007-11-09T19:33:00.000+01:00

Fem relationsråd till kvinnan:

1. Det är viktigt att hitta en man som hjälper till i hushållet, som lagar mat, städar och som har ett bra jobb.

2. Det är viktigt att hitta en man som kan få dig att skratta.

3. Det är viktigt att hitta en man du kan lita på, och som inte ljuger.

4. Det är viktigt att hitta en man som är bra i sängen och som älskar att ha sex med dig.

5. Det är viktigt att dessa fyra män inte känner varandra.

Smultronställen och mälarpirater

2007-11-03T16:59:00.001+01:00

Redo för lite kulturhistoria ?

1867 byggdes huset som privatbostad - vackert beläget i Mälaröjden invid Mälaren. Så länge jag minns så har det varit café Lyran. I dag ett absoult smutronställe med eget bageri och servering i ganska oförändrade rum med utsikt. Stället har en gedigen historia i Stockholms nöjesliv - Oscar II var ofta gäst här. Och uttrycket att "vara på lyran" kommer härifrån.

Det här var mina gamla hemmatrakter en gång.

Fotot till vänster är taget uppifrån tornet och den lilla ön man ser heter Fiskarholmen. Den var första anhalt för mig och min barndomskompis Lasses liv en gång som mälar- och skärgårdspirater. Till Fiskarholmen seglade vi över med Lasses optimistjolle och övernattade i tält. Tror att vi var 10-11 år då (!). Kusligt och spännande minns jag att det var.

Sen blev det många turer, framförallt i skärgården. Då - långt innan mobiltelefonernas tid var vi ibland ute i ett par veckor. Jag har en gammal bild tagen i Sandhamn från en sån tripp. 13 år var jag. Att våra föräldrar vågade släppa iväg oss. Men ingen förväntade sig att kunna nå oss.

Lugnare förr ? :-)

Oktober - min blogg-rötmånad ?

2007-10-31T21:15:00.000+01:00

Snart är oktober slut och det är över en månad sen jag skrev här. Jag vet inte själv varför. Eller, jo ... kanske lite ändå.

Enkelt uttryckt så har det med energi att göra. den har inte funnits. Mycket arbete, det är sant, men kanske gick jag in i en återvändsgränd också, fast bara in liten en. Jag har gått in i djupare ... och mörkare. Så ingen fara.

Ingen av oss vill må dåligt. Men jag ser det inte bara negativt. Det är också en påminnelse om att man inte lever som man vill. På samma sätt som smärta varnar oss för något. Lägger vi handen på en kokplatta så gör det ont och det är en signal till oss att göra något.

Och vi får också inre påminnelser om att vi behöver göra något på andra sätt. Det är väl det jag har känt en tid. Samtidigt så har mitt liv mest bestått i att jobba, sova och i övrigt stänga av ... varit nödvändigt.

Så håller vi på tills vi når en smärtgräns. Långsamt eller snabbt.
Jag vet att jag går för länge utan att lyssna på mig själv. Men såsmåningom är det dags. Nu ville jag nog bryta min oktobertrenden.

Tack till er som skickat små hejarop och hälsningar till mig trots min tystnad. Ni betyder mycket.

Bilden kändes symbolisk i sammanhanget: En öppen grind ut mot havet ovanför backafallen vid St.Ibbs kyrka på Hven.

Helig mark

2007-10-31T21:09:00.000+01:00

Torii (鳥居) är en traditionell japansk portal som vanligtvis fungerar som ingången till en shintohelgedom eller annan helig plats i naturen. De står som påminnelse för att rening bör ske innan man träder in på helig mark.

Traditionellt är de konstruerade av trä och sten men numera förekommer även andra material som stål och betong. Den klassiska toriin består av två vågräta tvärslåar som hålls uppe av två lodräta pelare. Vanligtvis är de målade i cinnober/vermillion (en klar röd-orange färg).

Glöm inte bort att säga: Jag älskar dig !

2007-09-26T00:08:00.000+02:00

Vilka avtryck sätter vi i de människor vi älskar ?

Jag har egentligen mycket att säga men timmen är sen och jag är stentrött.
Men jag pratade med en nära och kär vän ikväll som förlorade en älskad son i en bilolycka i somras. Det är väl det värsta som kan hända en - att förlora ett barn. Att känna hennes sorg känns fysiskt i mig även om jag inte kan fatta vidden av det.

Min dotter som pluggar i Lund var uppe här i helgen och vi blev för ovanlighetens skull osams och hon åkte tillbaka ner utan att vi pratat med varandra för att reda ut det som blev fel. Jag sms:ade och ringde men hon svarade inte. Först i kväll pratade vi länge och vi kände båda två att vi tar saker för givna och självklara som inte alls är det - och om hur viktigt det är att inte skiljas som ovänner. Vad som helst kan hända när som helst för vem som helst av oss.

Så glöm aldrig att tala om för dem du älskar att du verkligen gör det - älskar honom eller henne. Vi kan aldrig säga det för ofta. Och en dag kan det vara för sent.

Vänskap är en form av kärlek

2007-09-18T22:50:00.000+02:00

Så har även jag, som alla andra, plöjt igenom Stieg Larssons Millenniumsvit och just lagt "Luftslottet som sprängdes" i från mig.

Nästan i slutet så läser jag några rader som sätter ord på något självklart som jag inte förstått att jag egentligen förstått (om ni förstår :-) ) På sidan 673 sitter Lisbeth Salander med Jeremy MacMillan i Gibraltar och pratar om kärlek.

LS: "Jag tror inte att jag är den typen som blir kär".
JMM: "Ingen människa kan undvika att bli kär. Man kanske vill förneka det men vänskap är nog den vanligaste formen av kärlek".

Så blir det plötsligt så tydligt. Kärlek kan ha så många ansikten. Och vänskap, nära vänskap i bemärkelsen en vänskap som man alltid bär med sig, som gör att man blir glad över tanken på en annan människa, eller ett djur också för den delen ... visst är det ett slags kärlek.

Det finns en handfull människor som bor i mig på det sättet, vars existens gör mig glad, till och med några jag inte ens mött öga mot öga. Att fyllas av glädje och energi av tanken på vänner, det är kärlek för mig.

Relationer är inte bara kärlek eller vänskap - det är en gråskala där olika personer finns på olika delar av skalan. Visst kan det bli komplicerat ibland, det vet jag av egen erfarenhet, men jag skulle inte vilja ha livet så svart eller vitt att jag alltid vet.

Vissa kvällar

2007-09-14T00:49:00.000+02:00

I kväll har jag lite extra längtan i mig. Men jag vet bara inte efter vad.

Jag gör en Spectatia

2007-09-13T23:30:00.000+02:00

Jag går på Spectatias linje i kväll och visar ännu en butiksuppmaning till besökare:

(Från en butik i Key West som hade mycket dyra och sköra prylar i hyllorna. Dåliga att stava är dom jänkarna.)

Ute på vift

2007-09-11T22:04:00.000+02:00

Det här inlägget kan vara lite svårsmält, det vet jag, men jag har lovat några bloggvänner att skriva om det, och jag har pratat med andra personer om det som också har upplevt det jag ska skriva om.

Framförallt är det upplevelser jag hade som tonåring men de har präglat mitt sätt att se saker och ting.
So here we go ...

När jag var 16-17 så där och låg och dåsade på sängen hemma i mitt rum, så hände det ibland att jag började vibrera som jag uppevde det, samtidigt som jag hörde ett slags surrande ljud. Jag visste inte vad det var och blev i början lite frågande och rädd men efterhand vande jag mig och upptäckte att jag kunde förlänga detta "tillstånd" eller avbryta det som jag ville. När jag försökte avbryta det så kunde jag först inte röra armar och ben eller något överhuvudtaget men ju mer jag försökte desto mer fick jag tillbaka rörligheten och "tillståndet" tonade bort.

Jag var nyfiken också och försökte framkalla detta ibland och ju starkare tillståndet blev desto mer gick jag in i detta och då började jag också se ett slags bilder, transparanta delvis, i svartvitt framför mig. Små fragment först men eftersom jag experimenterade med detta så försökte jag se mer.

Det är framförallt tre olika upplevelser med dessa syner som jag minns.

Vid ett tillfälle såg jag utsidan av en gammal skolsal, med ålderdomliga klädhängare.
Vid ett annat såg jag en gestalt stående vid fotändan på sängen, någon klädd i en tredelad kostym med äldre snitt, högt skuren väst. En man var det, men jag såg inte ansiktet.

Varje sådan här upplevelse gjorde mig både rädd och nyfiken och för varje gång jag såg mer värjde jag mig och tillståndet tonade bort. Men samtidigt ville jag uppleva mer. Det var framförallt vid vissa stunder det var lättare att försätta mig i detta, oftast på småtimmarna när jag var vaken och inte kunde somna om, men samtidigt låg kvar. Ibland även på eftermiddagarna när jag låg och vilade. Jag kunde som sagt förlänga det med viljan och ibland kunde jag få det att pågå i 10-15 minuter kanske.

Men den starkaste upplevelsen kom vid ett tillfälle när jag när jag försatte mig i detta och låg vänd som vanligt i min säng med huvudet åt fönstret och vänd så jag såg mot dörren. denna gång ser jag plötsligt min egen säng, jag ser någon som ligger i den (uppenbarligen jag själv) och jag betraktar mig själv uppifrån taket med blicken vänd åt fönstret i stället. När jag blev rädd osh försökte röra mig så kunde jag inte först men efter ett tag släppte tillståndet och jag kom tillbaka i mig själv igen - då vänd mot dörren som jag ju lagt mig. Jag blev efter denna händelse lite rädd att fortsätta experimenterandet eftersom jag efteråt insåg att jag upplevt mig själv utanför min egen kropp. Allt detta var som intensivast under ett års tid ungefär.

Efter denna händelse trappade jag ner på detta utan att egentligen förstå vad det handlade om.
Något år sedan läste jag en bok av författaren Jan Fridegård där han beskriver just detta. Sedan upptäckte jag fler och fler beskrivningar av detta i andra böcker - en del även av vetenskaplig karaktär. Sedan dess har jag hittat detta lite varstans och insett att detta är vanligare än jag förstått. Min moster visade sig ha varit med om samma sak. Även en del bloggvänner faktiskt.

Jag har sett en siffra att ca var tionde person har varit med om något liknande. Wikipedia beskriver det så här: http://en.wikipedia.org/wiki/Out-of-body_experience

Tydligaste beskrivningarna har jag hittat hos Agneta Uppman i hennes bok "Ut ur kroppen".

För mig ger det stöd för min tro på själen och dess förmåga att frigöra sig från kroppen, kanske till och med överleva den. Jag säger inte att detta är några bevis för något, men den har påverkat min syn på liv och död, kropp och själ. Jag kan bara säga att jag upplevt detta, INTE drömt det.

Jag har många tankar på vad som händer med oss en dag, men jag tänker inte dra det här och nu, men nu har jag i alla fall skrivit om mina upplevelser. Jag har försökt på senare år att uppleva det igen och har halvlyckats kan man säga. Sett en del bildfragment, men inget tydligt. Jag tror att det kräver träning - om man är intresserad.

Det blev lite djupt denna gång - men jag får väl avsluta med en skämtsam knorr kring ämnet :-)

Meningen med för liten festblåsa

2007-09-10T15:23:00.000+02:00

Är du ofta ledsen ?
Eller är festblåsan för liten ?

I så fall är din tid här !

Vad jag vet så är det inte 1 april. Men det känns så. Jag hittade en bisarr artikel i tidningen Mikrodatorn om japanska batterier som kan laddas med hjälp av urin eller tårar. Och blod, men känns alltför makabert.

Begreppet "att ladda batterierna" har fått en ny innebörd.
http://mikrodatorn.idg.se/2.1030/1.119968

Vila i rörelse

2007-09-04T16:33:00.000+02:00

Bli inte avundsjuka .... Bilden ljuger - det regnar i Stockholm i dag. Jag satt bara och tittade igenom lite bilder från i våras och hittade den här från en kravlös stund på balkongen. Och så tänkte jag - hur ofta ger man sig själv "ingentingstunder" ? Hur ofta ger man sig själv lov att bara få vara i fullständig vila ett tag.

Jag läste på Imanjas blogg några rader: "Alltid är man på väg någonstans. Eller bort från. ". Jag håller med ... så känns det oftast. Man är sällan "mitt i".

Stress tycker jag ofta har att göra med skillnaden i inre och yttre tempo. Jag minns när ungarna var mindre och de ville leka och att jag som småbarnsförälder och samtidigt mitt i livet med krav och tidstjuvar åt alla håll, ibland hade svårt att mentalt sätta av tiden inuti, fast jag ändå var med och lekte. Jag lekte med - men egentligen inte särskilt närvarande.

Och så minns jag stunder då jag "committade" mig till att bara göra just det, vara där och leka, och då kände jag en vila och jag var antagligen en mycket roligare lekkamrat också.

Så om man egentligen oftast är på väg någonstans, hur hittar man vilan ? Kan man hitta den fast man är i rörelse ? Kanske handlar det om att sätta av små stunder inuti oss själva och att släppa det yttre taget för en stund. Vi kan ju inte egentligen stjäla åt oss tiden, men det vi kan göra är att ge oss en stund då vi släpper taget om allt annat - vare sig vi gör ingenting, eller mentalt går upp i det vi faktiskt gör för stunden.

Bilderna här (utom balkongscenen) tog jag just en sån dag när jag plockade loss några timmar från alla måsten, tog cykeln och trampade ut på Djurgården - och bara ägnade den tiden åt att inte göra något speciellt.

Och jag lovar - glassen smakade extra gott.

Enkel humor ...

2007-09-03T11:23:00.000+02:00

... har jag kanske men jag tycker detta är vansinnigt kul, speciellt sekvensen med snigeln som tar sig över övergångsstället.

http://www.youtube.com/watch?v=iRwhLThNF_o

Två frågor

2007-08-31T13:52:00.000+02:00

1. Var finns han ?

2. Vem föreställer han ?

Första rätta svaren vinner varsin (Baxtermixad) CD-skiva med musik för själen.

Gissa på bara ... facit kommer på söndag.

8 fakta/vanor

2007-08-31T12:45:00.000+02:00

Jag fick en utmaning av Diqueen (http://diqueen.blogg.se/1188159795_8_faktavanor.html#comment) att lista 8 fakta/vanor och sen skicka vidare utmaningen till 8 st andra bloggerister. Och lydig som jag var (denna gång) så ...

Och det slår mig faktiskt att jag inte är någon vanemänniska. Jag visste det iofs men jag är det så opass att jag inte kommer på några vanor alls. Jo några kanske ändå. Men lite fakta går väl att producera. So here we go:

1. Jag är allt annat än pedant och jag kan missköta många saker. Ge mig en ny bil och jag ska förvandla den till oigenkännlighet på 2 år. Däremot får jag spader på när man misshandlar CD-skivor. Det gör min dotter. Skivorna ligger och rasslar överallt utan fodral. Jag stoppar in dem igen. Hon tar ut. Så där håller vi på.

2. Jag är tidsoptimist. Framförallt när jag lovat göra saker. I tid till möten kommer jag oftast - speciellt när jag låter bilen stå i stan och i stället flänger fram på hojen.

3. Jag är (oftast) optimist rent generellt. Det låter ju charmigt. Men det gör att jag kan gå länge och hoppas att saker (läs: relationer) ska bli bättre innan jag tar itu med dem, eller släpper taget.

4. Jag är vänfast. Gammaldags ord men rätt fint faktiskt. Mig har man kvar om man inte är upprepat dum eller ignorant mot mig.

5. Jag kan överarbeta saker jag jobbar med. Jag vill alltid göra saker bättre, och bättre, och ... I yrket ska jag absolut inte jobba mot fastpris med andra ord.

6. Jag klämmer överallt på tandkrämstuben och jag fäller ner toalocket. Det ni, kvinnor som är toalettfascister mot män i er omgivning.

7. När vi ändå är inne på den avdelningen så ... Jag STÅR upp och kissar. En man ska inte sitta och kissa. (För att referera till Den Lilla Blå Bloggen så kan jag t.ex. inte tänka mig Andy Garcia sitta ner och göra det). Det är inte manligt. Jag tror att detta är ett av mina få machobeteenden. Däremot siktar jag bra, och torkar rent om jag inte siktade bra.

8. Jag är en av mycket få som sett Simon & Garfunkles första konsert i Sverige. Platsen var ... håll i er nu ... Knivsta Folkpark !!! Enda spelningen i Sverige den gången. Vi var kanske 50 personer i publiken. Det var endast S & G + Simons gitarr. Inga andra musiker. Det var ett så litet gig att vi i pausen satt några stycken och pratade med Art G. Han var jättetrevlig. Han vill köpa min kavaj, men det fick han inte. Kanske ville han se mig näck. Kanske var det därför S & G gick skilda vägar ... men det var ju många år senare.

9. Jag har suttit bredvid Gösta Bernard (ni under 30 får Googla upp honom) på Råsunda när Djurgården och GIF Sundsvall skulle kvala upp till allsvenskan. Han höll på Djurgården, jag på Giffarna. Vi skrek ikapp. När han skrek satt jag och var tyst och v v.

10. Jag brukar nästan aldrig nappa på sådana här utmaningar, men nu gjorde jag ett undantag.

Jaha ... så ska jag väl skicka detta vidare. Får gå på min bloggrulle och utmana: Annika, Lilla Blå, Imanja, Lena Lj, Spectatia, Gisan, Nina, Dixie.

Tack för mig !

Tankar vid midnatt

2007-08-28T23:59:00.000+02:00

Du ... tänkte fråga dig något ...
Har du hunnit med vad du ville ?

Om du skulle dö i morgon, är det OK ? Eller har du saker som var viktiga för dig men som du har skjutit upp och tänkt göra det senare ? Det här är ju inte frågor till dig. Egentligen. Det är frågor jag ställer till mig själv. Och mitt svar till mig själv är nej ... och nej.

Varför hanterar man varje dag som om man skulle leva i evighet ? Jag har många idéer och drömmar som jag varit övertygad om att jag ska genomföra. Såsmåningom. Men ser jag framåt så förstår jag att jag inte kommer att hinna allt det jag vill. Så vad väntar jag på ?

Bilderna här är tagna på Hven i somras. Dom finns med här därför att jag, under resor till platser där himlen är nära och nuet är på plats, kommer mycket nära mina drömmar och tankar om vad jag vill hinna uppleva och känna.

Tänk om vi kunde ta hand om varje ny dag vi får och göra något extra, något annorlunda, något nytt av den. Ta kontakt med någon du har i dina tankar men som du inte kommit dig för att ringa. Resa iväg dit du tror att svaren finns och kanske göra det ensam.

Ibland smyger sig de här tankarna på, lever en stund. I bästa fall ger det en kick att ta tag i saker, i sämsta fall ger det ångest över att man varit så slarvig med att ta tillvara på tiden. Men ... det är ingen idé. Allt vi äger är nuet - och i bästa fall framtiden.

Kan vi börja varje dag med att påminna oss att varje dag är en möjlighet ? Och kanske ge oss själva en chans att styra livet åt det håll där ens drömmar finns ? Ja ... en sån här kväll känns det som en bra idé.

Efter smörgårdsbordet

2007-08-21T14:00:00.000+02:00

"Ahhh .... jag skulle inte ha ätit så mycket ostkaka till dessert ...."

För att bli lite seriös ett tag så vill jag påminna om utställningen "Tio historier - Svensk konst 1910 - 1945" på Moderna Muséet. En fin utställning av svensk konst som dels hänger där permanent, dels plockats fram ur gömmorna.

Ett måleri fyllt av berättelser. Åren mellan 1910 och 1945 var händelserika och omtumlande för den unga generationen. En ny frihet och en ny framtid öppnade sig – och den måste skildras och formuleras! 10 historier är egentligen hundratals historier av Sveriges mest älskade konstnärer. I sina målningar berättas historier som rör allt mellan samhälle och politik, vänskap, natur och det lilla livet.

http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template3.asp?id=3469

Utställningen pågår fram till 9 september så i väg nu och skjut inte upp besöket. Lite kultur har aldrig skadat någon !

Storstadsidyll ... men var ?

2007-08-21T10:00:00.001+02:00

Ja ... var i Stockholm är denna bild tagen ? Den förste som gissar rätt (om någon gör det) vinner en gratislunch vid den lilla primitiva thaikrogen mittemot.

Albert, Katrin och deras kompisar

2007-08-16T16:54:00.000+02:00

En pärla på Ven ... OK, Hven då :-) ... tack LB, är Hvens Getost med gårdsbutik.

Där tillverkas Albert, Katrin och ett antal andra små smakbomber. Getost av ett slag som jag inte smakat förr. Lagrad getost av brietyp, grönmögel och små iskna saker som nästan fräser åt en när man försöker närma sig. Värstingen hette Rebus och den var inte att leka med. Speciellt inte om man gillar ost som varslar om sin existens långt innan man ser dem.

Jag gillar vällagrad ost. Jag gillar även ost som stinker ... Gamle Ole, Gamle Oles Far, Danbo, Havarti. En gång åkte jag tunnelbana med Gamle Oles Farfar, lagrad i 18 månader och inslagen i dubbla plastpåsar. Det hjälpte inte. Folk blängde, folk reste sig efter ett tag och bytte säte. Jag ville skrika: "Jag har inte gjort något - det är bara en ost !". Men så gör man inte i Stockholms tunnelbana. Där sitter man bara och undviker att fästa blicken någonstans.

Jag har bara varit mer impopulär i tunnelbanan en gång tidigare - när jag hade köpt en gran på stan och "strumporna" (ni vet fodralen de paketeras in i för att inte spreta åt alla håll) var slut. Jag var tvungen att åka med den i rusningstid och det var inte uppskattat kan jag säga. Vad folk är snarstuckna (ni som gillar dåliga skämt får skratta här) !

Nå ... tillbaka till Ven.

Avslutar här med att presentera en av producenterna. Äras den som äras bör.

Gastronomi & Kultur

2007-08-16T08:44:00.000+02:00

Ibland har man det extra bra. Gårdagskvällen till exempel. Ännu en av dessa varma halvtropiska kvällar som man annars får åka iväg någonstans för att uppleva. Churchill sa att champagne ska vara kall, torr och gratis. Går man på gourmetkrog gör det inget om middagen är utsökt, långvarig ... och gärna gratis.

Förrätten var vi överens om: löjrom med tillbehör och de minsta blinis jag sett. Men gott var det.

Huvudrätten: Hälleflundra till vänster & höger, kalventrecôte i mitten. Bara tillbehören var en njutning. Plats: Pontus by the Sea på Skeppsbron. Verkligen riktigt gott !

När magen fått sitt var det själens tur. En kort promenad upp till Gustav Adolfs Torg och en av Kulturfestivalens höjdpunkter: Hyllningskonserten till Povel !

Vi kom lite sent eftersom middagsnjutningarna drog ut på tiden (sorry Tina - jag missade Johansson :-)) men vi hann höra mycket av Svante T och naturligtvis avslutningsnumret (bilden).

Magen & själen fick alltså sitt. Gastronomi & Kultur. Enligt japansk zenbuddhistisk tro så sitter själen i magtrakten så kanske är det samma sak.

Festivalen som plötsligt bara var där

2007-08-15T08:57:00.000+02:00

Visste ni som bor i Stockholm att det pågår en festival i stan ? Eller till och med två - på samma plats nästan. Hade jag inte passerat platsen på väg till/från jobb så vete tusan om jag upptäckt det.

Jodå ... Kulturfestival är det !
Och Kungsan pågår samtidigt Ung08 och det är inte helt lätt att se var den ena festivalen slutar och den andra börjar.

Även om jag läser nyhetsidorna dagligen så har den informationen gått spårlöst förbi. Går man in på hemsidan så inser man att här går det faktiskt att få en ordentlig dos kultur av alla möjliga slag och en del aktiviteter har pågått ett bra tag (t.ex. Steve Blooms fantastiska utställning Spirit of the wild).

Navet i festivalen är uppenbart den stora scenen på Gustav Adolfs Torg och det är verkligen en naturlig festplats som borde användas oftare.

Jag var nere dit en sväng i går kväll och då pågick Viva! - Stockholmskarnevalen som värst, och rytmer och tropikvärmen i kombination gav verkligen känslan att man var någon helt annanstans i världen.

I morgon kl. 20.00 kommer en höjdpunkt, en hyllning till Povel Ramel, och den tänker jag se & höra. Lite insideinfo om hur en del av repetitionerna kan gå till hittar du i Tinas trevliga blogg :-).

Paret från Ven

2007-08-14T09:00:00.000+02:00

I en avkrok på ön (egentligen är hela ön en enda härlig avkrok) hittade jag det här rara paret. De stod i en galleriträdgård och "vattenpratade" - ibland var och en för sig, ibland i munnen på varandra.

Han ser ut att vara en del av det danska arvet på ön, trivs bäst i fåtöljen med en öl i handen.

Hon är nog mer för friluftsliv, kanske är hon lite irriterad på den stillasittande maken.

Men de verkade trivas med tillvaron i alla fall, så såg det ut.